"När jag är 30...

... så ska jag sluta rida in hästar"
sa jag till Marlen idag när vi grejade med unghästarna.

Den där första gången man ska svinga över benet och sätta sig i sadeln är alltid nervpirrande. Det är konstig kick, farligt och spännande och lite ångestfyllt..
Jag tror att för varje häst jag rider in så blir de lite bättre.
Men anledningen till att jag nu kan rida in hästar och är bra på det är att jag litar på att jag vet vad jag gör. De hästar jag red in innan (för x antal år sedan) klarade jag mest av att rida in för att jag inte visste vad jag gjorde och inte visste vad som kan hända kanske.

Jag tycker fortfarande det är roligt. Gillar unghästar. Gillar att se utvecklingen från dag till dag och känslan när de fattar det man försöker lära dom. Meeen, jag börjar bli lite fegare. Inte så feg att jag inte gör det eller att det blir farligt, utan mer att jag hänger en extra gång och hoppar av innan explosionen istället för att tro att jag sitter kvar när den kommer.

30, sa Marlen, det är väl 6 år till?
Jag funderade samtidigt som Jag hoppade av och upp några gånger, bankade lite i sidan med stigbygeln, klappade i sadeln osv. 2-åringen skötte sig, verkade lugnare.
Jag visste att det var dags att svinga över benet. Tittade på Marlen.
Han verkar lugn sa hon.
26 år sa jag, när jag är 26 ska jag sluta rida in då och svingade över benet och smög försiktigt i det i stigbyglen utan att nudda med rumpan i sadeln.
Vi skrittade lite. Hästen var lugn, min puls började lägga sig lite.
Tantvarning, men still going strong.

Ibland blir det trasselsnudd i handen

Dessutom ska jag antagligen inte sluta utan snarare sluta med att vara den som sitter där uppe först. Hästar som man själv ridit in vet man på ett helt annat sätt var man har de när de sedan ska vidareutbildas, en trygghet i sig själv att veta hela historian.