Ont. Ångest. Arg.
Jag tror aldrig jag varit så arg på mig själv som jag var den gången.
Herr axel mår nu, ett halvår senare, relativt bra. Han lever med en knöl på sig. Han har inte fullgod vridmöjlighet. Han är klenare än sin bror, dvs den andra axeln, och han blir ofta trött.
Men han är inte den som är den, han kämpar på och sliter. Envis som alla andra i hans närhet. Smärta är en världslig sak.
Fru bil blev bara skrot.
Hon hade rullat många mil, hon var trogen. Om än lite kantstött och luktade inte hallonpaj precis. Hennes hygien var inte den bästa om man säger så. Meen, hon förtjänade naturligvis inte att dö och inte på detta vis.
hon offrade sig för laget kan man säga och tur var väl det.
Finns nu en annan bil i bilden. Teo. Vi hoppas han lever länge och väl.
Herr axel och hans bror (gissa vilken som är missbildad)
Axel tränar ibland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar