Konsten att vila en häst som inte vila

.. är inget jag bemästrar.
Två veckors boxvila var orderna för Sivans sår.
Okej, tänkte jag, hon kommer bli fet, ful och odräglig. Hon får sova med grimman eftersom brutna rutiner gör det svårt att fånga henne och de andra hästarna får offra sig och en får vara sällis varje dag.
Dag 1 går står Curre inne . Han står i boxen mitt över så hon säkert ser honom. Sivan känner sig rätt okej nöjd och låter sig motvilligt fångas när Jannicke trugat en liten stund. Eftersom hon ska ägna sig åt minimalt med rörelse ska boxen bara mockas lite snabbt när Jannicke håller Sivan på gången utanför. Ett steg utanför boxen och Sivan är i luften, svänger runt på en sekund och galopperar nöjt in i boxen längst ner. Grimskaftet om näsan och tillbaka mot boxen.
Dag 2 står Fredde inne. Fredde är Sivans älskling för tillfället, hon gillar att hoppa runt bland karlarna, hon älskar de blint i några veckor för att sedan avsky och hugga åt de i några månader och lägga sin kärlek åt någon annan. Iaf så lärde sig Jannicke en läxa från gårdagen och tog tränset på direkt idag. Sivan är ändå fett nöjd och vild med att komma ut på gången, gör en sexig dans framför Fredde och känner sig allmänt nöjd.
Dag 3 står Mulle inne. Sivan tycker Mulle är tråkig och tycker dessutom att boxen är tråkig. Den är liten och väggarna ska fanemej flytta på sig. Huvudet är till för att slängas med och bakbenen används mest så att frambenen får vila i luften. Mulle står snällt och försöker prata med Sivan. Mulle är lugn som en filbunke, sådan är han i sin box. Sivan skiter i Mulle. Hon blir fett nöjd när hon får gå den långa promenaden till spolspiltan för att rengöra såret och byta bandage. I spolspiltan finns ju den roliga vasken med alla burkar och flaskor som man kan välta om man backar och hänger sig i linorna. Bästa på länge.
Dag 4 spikar Jannicke upp en hage stor som en box i en annan hage. Och släpper Sivan i den med stränga förmaningar. Curre går utanför och är nöjd.
Dag 5 Hoppar Sivan ut från sin lilla hage. Hon stängs in i den igen efter en svettiga arg Anja och massa jagande.
Dag 6 Gör Sivan spillved av sin hage och plågar Curre med "lek" som bara Sivan kan.
Dag 7 Sivan-vila 1-0, går i vanlig hage. Leds dit och in i träns och lina.

Ensammast i världen

Var pigg, glad och peppad när jag steg upp imorse 04.15. Drog på byxor, raggor och en jacka, satt på kaffe  och gick sedan ut. Väckte hästarna som undrade om det brann eller varför jag kom så tidigt, kraftfodrade, slängde till alla i mitt stall vars några kilo hö, lät inackorderingarna sova och gick in igen. Sivan som skulle tävla äter så dåligt i släpet eller inte alls om hon är stressad så tänkte att det var bättre att de fick äta länge. Dvs 1 timme. Kokade 4 liter kaffe eftersom jag inte räknade med att min pigghet skulle hålla i sig, letade efter nycklarna i 20 minuter och sen var jag stressad ändå när det skulle lastas. För er som känner Sivan så är hon inte en stabil punkt att hålla i handen när det är stressigt och blir vi ovänner tar det ett tag innan jag lyckats fjäska tillräckligt för att vi ska vara vänner igen. Som tur var har jag Curre, så stoppade in honom i släpet, vattenkammade luggen på honom så han så sexig ut och därav gick Sivan direkt på, nöjd att få åka med Curre, då tog jag ut Curre igen. Taskigt, men effektivt. Sivan i släpet och of we go. Sivan, jag och Killi.

Till Ballingslöv åkte vi. Jag körde för fort, kom fram för tidigt och hade god tid på mig. Gick banan, betalade och förberedde allt för att så smidigt som möjligt få på sadeln och mig själv och sedan rida.
Sivan var på gott humör och backade snällt ur släpet.
Sedan fick hon syn på att hon var på tävling, och snille som hon är så tyckte hon att det var en bra ide att rusa rakt fram på mig och försöka slita sig. Jag är rätt van vid hennes blixtar vid detta laget var beredde och ryckte tag i henne direkt. Då backade hon rakt in i lämmen på släpet, fastnade med benet och fick ett sår i karleden.

Ett sår är inte så farligt var min första tanke, men när pölen under benet började växa och folk stirrade konstigt så tänkte jag att man kanske får åtgärda det ändå. En jättesnäll Anna-tjej kom snabbt till min undsättning och sprang mot sekreteriatet för att hämta veterinären.
Blodet stod i en stråle från karleden (djupaste delen mellan ben och hov) Jag kände hur alla stirrade och trodde att jag inte brydde mig så jag började gå mot veterinären istället. Sivan var vild och arg trots att hon var halt och blodet sprutade. Kom till veterinären som det första han sa var: "Jag ser direkt att den hästen inte får tävla" Hm, nähä. Doh, jag som tänkte att hon kunde hoppa på tre ben och bara kom hit för att startbesiktiga den. Menar, sååå mycket blöder det ju inte, gör ju inget med lite röda spår..

När Sivan såg veterinären tänkte hon bara "den jävlen rör inte mig" Jag sa till veterinären att hästen inte är jättesnäll så att han får liksom var smidig. Han verkade rädd och sjukt stressad över hela situationen, blev nästan sparkad innan han fick på stasen. Jag höll ben och knytnävade Sivan i magen så hon skulle uppföra sig medans Anna hade fullt show att försöka hålla skallen. Stas om så blodflödet minskade. Veterinären drog fram en spruta och Sivan reste sig och sparkade med frambenen. Veterinären höll på att bajsa på sig och jag skämdes lite, men sa bara att han måste vara smidigare eller så fick han ge mig sprutan. Fick sprutan i näven, lyckades få den i hästen och hon trillade nästan ihop på en sekund. Hon hade fått så mycket att hon knappt kunde stå. Vi fick stötta henne på båda sidor för att hon inte skulle trilla ihop och jag gav veterinären blixtar med ögonen. Vilket naturligtvis gjorde honom ännu mera nervös. Han pratade om att hon måste sys inom en halvtimme annars kunde stasen förstöra för mycket blodtillförsel till hoven och att det antagligen blivit djupa skador och att jag måste skynda mig till djursjukhuset etc etc.

Ensammast i världen var jag då. På en tävling där jag inte kände någon med en ilsken skadad häst som knappt kunde stå på benen, en hund som vaktade bilen och en bölig Jannicke utan klara tankar.
Och en telefon med alldeles för få nummer.
Petra hjälpte mig såklart så gott hon kunde hemmavid och jagade veterinärer.
Jag ringde Sören, alldeles gråtfärdig och han gjorde mig betydligt lugnare. Han flinade och klagade på veterinären på plats och sa att de tinte var så farligt så jag skulle köra hemåt och ta distriktarna och var det värre fick jag köra vidare sedan, men en halvtimme, det var bara överdrivet. Puh tänkte jag. Sören litar jag på.

På något vis lyckades vi vinscha in Siv i transporten och sedan körde jag hemåt. Körde långsamt och försiktigt och visste at tjag hade typ 2 timmar framför mig och målade upp de värsta senarierna i skallen. Tyckte sjukt synd om mig själv och vill bara att någon skulle hålla min hand, klappa mig på huvudet och säga att det löser sig, du klarar detta Jannicke. Då ringde jag till mammi. Det är sånt man har sina mammis och pappis till. Tycka synd om en när det inte räcker att man gör det själv. Mammi kastade allt hon hade i händerna och körde mot Smedan för att möta upp mig.

Ovanpå allt detta så hade också en av mina tillridningshästar nästan 41 graders feber. Ett sms som jag fått precis när Sivan fått sin överdos lugnande. Satte Petra på detta uppdrag, tur jag har henne, hon åkte såklart mot stallet och fanns också där när jag långt om länge kom fram. Sivan var piggare. Distriktaren var på väg (som de alltid säger) och kom 2 timmar senare. Vi skulle försöka sy såret. Det gick sådär. Trots brems, mera lugnande (eftersom det förra släppt) omvridna öron, upphållda ben etc så lyckades vi inte. Det fick bli omlagt och tumhållning istället. Dvs håll tummarna för att det läker som det ska.

Sen blev det dropp på två hästar, vak och en lång natt.
Living the dream.

Gubbar som gnäller

.. finns det gott om. Satt i godan ro och red i mitt ridhus en morgon. Dörren var öppen, mesta dels för att jag är lat, den är tung och om jag bestämmer mig för att typ skritta av ute för att slippa dammet så är det jobbigt att hoppa av, öppna och sedan hoppa upp igen. (dagens ilandsproblem)
Iaf, hör en bil som låter som att den kör i ilfart på parkeringen utanför och höjer lite undrande på ögonbrynet, fortsätter rida min häst, ser en figur stå i den öppna dörren. Rider bort, en trollgubbe med långt grått skägg och långt hår och små pliriga ögon stirrar på mig. Är det du som har stället? säger han.
Jaaa.. säger jag, hör ju direkt att detta inte är något bra och funderar en sekund på att säga nej.
Då är det din förbannande dalmatin som springer rundor?
Jaaa.. säger jag och tänker för mig själv, jag ska döda den hunden.
Såå, jag tar bössan under armen, ger mig ut för att åtminstone skadeskjuta henne. Den förbannade dalmatinen som rymt igen.
Okej okej, den gubben hade rätt, man ska ha koll på sina djur och jag ska anstränga mig mer så att hon inte rymmer.

Nästa gnällande gubbe mötte Ida och jag på en utetur i byn. (vi får ju knappt rida någon annanstans)
Han stod på vägen och väntade på oss, började gala innan vi ens var framme vid honom. Tydligen hade några hästar, inte våra, skitit på vägen utanför infarten till hans hus. Till saken hör att det var på vägen som går genom smedstorp, dvs inte ens en liten gata utan storgatan där det är full trafik dagarna i ända. Ida såg naturligtvis livrädd ut direkt, men jag har svårt att ta skrikande dvärggubbar på allvar. Av mig får man ingen respekt genom att gala och kalla mig dum i huvudet. "Jag ska gå tilll gården och prata med den ansvarige, vad heter den som är ansvarig på gården?" Jaa, det är ju jag sa jag. Då var han tyst en stund gubben och sa sen: "Vill du att jag ska gå och skita där du bor?" Jag garvade så jag nästan dog och sa "det får du gärna göra om du tycker det är roligt"  "Hur länge ska detta pågå då? Va? Va? Kan du svara på det?" Va, sa jag, vilket pågå? "Ja, hur länge ska ni rida här?" Vilken konstig fråga sa jag, tills hästarna är döda? "Döda? Va?" Skrek han. Sen kom det en lastbil så vi var tvungna att rida, eftersom vi inte kunde stå på gatan i all evinnerlighet bara för att ta emot skit. Gubben fortsatte skrika och jag hojtade tillbaka att nästa gång skulle han pröva att prata i normal samtalston, brukar hjälpa om man vill ha något.
 Ida var glad och hittade på massa saker vi kunde sagt till honom och vi hade roligt hela vägen hem. Kanske inte bra för Ida att lära sig vara så kaxig, men skit i det. Man ska inte ta onödig skit.

...därför satte jag upp en lapp i affären med texten (och det stör mig att min telefon suger så jag inte kunde ge er bildbevis)
" Till dig ilskne man
som den 12/4 vid 16-tiden kallade mig och Ida (12 år) för dumma i huvudet eftersom att vi inte ville hoppa av våra hästar och plocka upp hästskiten som låg på vägen (allmän väg). Det var inte ens våra hästar som lagt den. Du hotade med att komma hem till mig och skita själv, så tänkte mest säga att jag har satt ut en rulle papper vid ingången. Håll till godo.
MVH Jannicke "

Påsk

Det frågades hur jag skulle fira påsk.
Firas påsk undrade jag mest. 4 röda dagar då ingen vill mocka bajs och släpa hästar. Utan det blir mitt jobb. Dessutom kommer man ingenstans eftersom det är snö överallt fortfarande.
Faktum är att det var ganska mysigt. Hängde mest här själv, inackorderingarna tittade förbi och snackade lite skit i omgångar, men mest var det jag, killi och hästarna. Jag trivs ganska bra med mitt sällskap. Kanske tyckte jag sämre om det för något år sedan, men nu går det fint.
Det var också i dessa dagar som det var ett år sedan jag flyttade ut från Pavvis och gjorde slut. Man lär sig mycket om sig själv på ett år med sig själv.

Jaja. Nu ska vi inte bli djupa och dryga.

Radda och Rocky passade på att åka hem också.
När jag är 65 och ska sluta hoppa, alt bara hoppa hinder upp till en meter, då ska jag ha en häst som Radagast, ambitiös, rolig att rida varje dag, lättlärd, stort förtroende, snäll, bra steg och allt det där. Han kommer antagligen vara död när jag är 65, men en likadan åtminstone. Han är grym. Verkligen tyckt om att jobba med den hästen.

Vi firade våffeldagen

Bild som Pavve ritat av mig