En gård rikare

Mitt hittills största steg, största beslut blev nu klart.

Jag skrev på de sista papperna idag och fick mina nycklar. Imorgon flyttar jag in. In till min alldeles egna gård. Det är så jävla coolt. Och jag är så sjukt jäkla glad. Skuttig, exalterad, peppad och grym.

Hästarna är ditflyttade sen några veckor, jag har hunnit vänja in mig vid att köra dit, jag har utforskat några av de många stigarna i skogen, ridit några grusvägsrundor och jagat Sivan som rymde runt runt på gården.
Och jag trivs.

Gården heter Karlsberg och ligger i Södra Kverrestad som ligger nära Bollerup utanför Tomelilla.
När jag gick på Bollan så hade Bollan lite unghästar och så på denna gård.

Jag har ett ljust fint stall, en stor sadelkammare med bra potential, ett litet ridhus, en fin paddock med belysning, ett till stall som nu används till lösdrift, men som jag har andra planer för. En vedbod, ett dubbelgarage, ett jättestort fint enplanshus med många rum, kamin och ett stort trädäck. Dessutom har gården massa fin mark som gjorde mig helt kär. 7 hektar. Backar, gräs och ingen lera. Alltså man kan bli lycklig för mindre. Att det sedan ingår 100 tals träd gör mig ännu gladare. TJOHOOO!

Huset nerifrån paddocken och stallen. (bilden är stulen)

Paddock och stall, boningshuset ligger bakom träden rakt fram (bilden är stulen)

1 år i Smedan

Idag är det ett år sedan jag flyttade hit. Jag var rädd i början. Skraj att det inte skulle gå bra.
Det gick bra. Jag är grym.
Jag fick igång detta stället som ingen har fått igång det på många herrans år. Det känns coolt. Jag kan klappa mig själv på ryggen för det.

Det är också tre veckor tills jag ska vara någon annanstans. Bo någon annanstans och ha hästarna någon annanstans. Var vet jag inte än. Det är lite ångest. Lite ångest och mycket panik.
Men, så läser jag stycket ovanför igen och tänker att det kommer gå fint. Vad jag än bestämmer mig för att göra så kommer det gå fint. Det kanske inte kommer kännas så, det kanske inte kommer gå så lätt som det låter, men det kommer att gå fint.

Tävling Österlen

Eftersom att vi (jag, då jag är den som förväntas ha koll) så kyligt räknade med att Österlen hade tävlingar lördag, söndag, som det i princip aaaalltid är så missade vi fredagen. Och därmed missade vi Idas start eftersom hon skulle hoppa då. Egentligen skulle Reco och Sivan också gå lokalt, men efter lite organisering i panik fredag eftermiddag så lyckades jag få med mig alla fem hästar som skulle tävla och åka till Tomeliten lördag.

Reco var fin och dubbelnolla, vi måste fortfarande öva på jämnheten lite bättre, men han hoppar otroligt bra. Sivan kom liksom aldrig riktig igång förrän efter tredje hindert, vilket naturligtvis var mitt fel, jag borde sparkat på lite mer istället för att tänka noggrant.
Mulle var placerad i 120, ackumulator, han tappade en sko och fick sedan snällt vänta i transporten.
Flight rev sista i 120n, vilket var ok, han kändes riktig fin och trygg och han hoppar bra.
Päran var som vanligt Päran och hoppar alldeles för lätt. Jaja.

Sen åkte vi hem och hade hela söndagen ledigt.

Killi vet hur man slappnar av på en tävlingsplats

Åh yes

Rulla lite.. 

Agera huvudkudde.. 

Veterinärkö

Snackefemma

Det är ju för att du ska kunna höra mig bättre..

Sivan är en trevlig individ. Hon ääälskar att få sina öron klippta.

Och de är dessutom fulla med toffsar som sticker ut och gör att hon ser ut som en gammal tant. Inte så fint. 

Men, man kan inte gå på kalas med smutsiga fötter heller som pippi säger, eller, i det här fallet, man kan inte åka på tävling med håriga öron.
Vi stod där och bråkade. Jag vred om mular och öron och allt bara resulterade i mer frambensspark och hugg. Och tillslut reste hon sig, slog hela skallen genom taket så att tre plankor lossnade upp till loftet och det slog gnistor i cementen när hon landade igen.
Ha. Om hon trodde att jag skulle ge mig. 

Blod, svett och tårar. Toffsarna är borta.

Man ser vilka tre plankor det är och att det är en bit upp att resa sig.. 

 

Sämsta beskedet jag kunde få

Dagen efter ridlägret.
Kunde inte sova på natten, bävade inför denna dag. Dessutom var det så lugnt och tyst i huset att det nästan kändes konstigt. Sorlet i mina öron la sig aldrig och den sömn som jag de senaste 4 dagarna (första dagen var jag rätt utvilad) hade längtat efter infann sig aldrig.

Vaknade tidigt trots att jag inte behövde eftersom jag har lejat bort hästarna.

Min fantastiska underbara gård har jag ju bara hyrt. Först t o m maj och sedan med tre månaders uppsägning. Hade hoppats på ett förlängt kontrakt, kunna hyra i ett par år för att få riktig snurr och känna att detta är vad jag ska göra de kommande tio åren typ. Har fått höra från de flesta olika håll att inte oroa mig, det finns hur många sådana gårdar som helst till salu i skåne, den är för stor, för lite mark, för dåligt ridhus etc etc, du kan säkert hyra hur länge som helst.

Naturligtvis har jag blivit lite svitt när det varit spekulanter här under våren och när mäklaren sa till mig att bara så du vet så kommer den bli såld, skynda dig att köp den själv. Hade dock inte 5,5 millar över på banken att hosta upp och när mina hyresvärdar började jaga mig mera för att prata allvar blev jag naturligtvis ännu mera svitt. Förnekelse är bästa medecin och jag höll tummarna in i det sista. Även om jag i princip fick reda på vad som skulle ske samma dag som ridlägert skulle börja så bad jag hyresvärdarna att låta mig ha mitt ridläger, lägga undan tankarna på gården och ägna mig åt barnen. Vilket jag gjorde. Och jag tror att barnen var nöjda.

I alla fall. Lördag, barnen hem. Söndag. Avsked för Jessica, vilket naturligtvis också var lite sorgligt och konstigt. Sen möte med hyresvärdar. De var tysta och ville småprata lite först. Jag fattade direkt och frågade rakt ut: Jaha, är gården såld.
De tittade på varandra och tittade på mig och svarade sen, som om de nästan skämdes, ja. De var bra, snälla och vänliga och jag förstår såklart dom. Jag är mest ledsen och bitter för min skull. För att jag tänker på mig.

Alltså. 1 oktober ska jag vara ute. Då ska jag ha flyttat.

Ångest. Massiv slå-i-väggen och böla-i-kudden-ångest.
Ångesten övergick till undvika-svara-i-telefon och prata-i-mer-än-5-minuter-med-folk-ångest.
Och kommer att lägga sig mer.

To be continued..

(det var åtminstone kul så länge det varade)

Ridläger - Dag 4, Terränghoppning och bad

Eftersom jag igår blev trött på det sega uppvaknandet så imorse tog jag med mig grytlock in på rummet. Hojtade GODMORGON och bankade några slag. Alla reste sig upp i sängarna på mindre än fem sekunder.  Great succes.

Idag var det dags för terrängridning/hoppning. Vi fodrade som vanligt och sedan frulle. Jag undrade vilka som ville hoppa och vilka som hellre bara ville rida runt och ut på fältet. Därefter delades de in i par och jag sa att jag skulle rida en häst med varje par och hann på så vis motionera 4 hästar samtidigt. Första paret ut var de som inte ville hoppa. Vi började med ett par varv i paddocken och sedan gav vi oss ut på rundan kring gården, travade lite, vidare ut på stora betet som vi hade "tömt" på hästar, red lite på volter, snirklade lite, så att de kände sig tryggare och tryggare med att hästarna var piggare än vanligt eftersom vi var på ett stort öppet fält. Sen travade vi iväg längst iväg och när vi red upp för backen började deras hästar att galoppera. Först hojtade de och ville stanna, men när jag hojtade tillbaka bara fortsätt så gick det riktigt bra. Sen gjorde vi det några gånger till och sista gången red de i full fart. Mysigt tyckte jag och de var otroligt stolta och glada efteråt. En av tjejerna hade bara galopperat några få gånger innan hon kom hit på läger.

Grupp två hoppade lite och tog det lite lugnare. Vi hoppade några hinder, hann med ett helikoptersprång och en avsittning över häcken och en av hästarna tyckte att hinderna var så fjantiga att den slog i ungefär alla. Hinderna vi hade placerat ut var, banken och häcken(som naturligtvis alltid är på plats), den svarta lådan, dynamitlådor med bom, lång sittbänk, blåa tunnor, murdelarna, halmbalar och sockerbitar.

Grupp tre blev snabbt bara en då en av hästarna visade sig vara för trött för detta äventyr och fick vila istället. Vilket var tur i oturen eftersom jag valt en häst som tydligen var ganska värdo på detta och stannade 20 meter innan de flesta hinder och var livrädd. Men, tjejen som jag red med, som satt på en 5-åring hade inga problem alls och var superduktig. Hoppade alla hindren med bravur och var naturligtvis extra stolt eftersom att jag hade mer problem än henne. :)

Grupp fyra som blivit tre stycken då en i grupp 3 tog Svea i grupp fyra istället hade lite problem på framhoppningen, märktes lite att tjejerna börjar bli tröttare och tröttare. Men de kämpade på bra, Svea är inte världens lättaste och en de andra hade en 6-åring som inte heller hade hoppat mycket terränghinder och en ryttare som inte heller har hoppat jättemycket, men vi kämpade på tills det gick. Svea blev trött och efter banken, häcken, bänken och dynamiten så bröt hon. Vi andra fortsatte bort mot lådan. Krut som var den rutinerade i gänget, hoppade allt helt oberörd. På lådan så stannade 6-åringen massor av gånger, sedan blev det två rejäla avfallningar när den slutade stanna och sedan slapp hon hoppa den mer. (för den här gången) Men rida vidare får man göra, trots lite skrapsår, grus i hela ansiktet och ögonen fulla med tårar. Vi galopperade vidare och efter 3 minuter hade det mesta gått över och hon hoppade några hinder till. Bra jobbat.

När alla hade ridit mockade de och släppte ut sina hästar. Sedan var det dags för lunch. Efterlängtade våfflor som Jenny gjorde till oss. Barnen åt till det stod våfflor ut från öronen. Innan lunch hade de hunnit byta om till badkläder och vädret var på vår sida. Sol. Lite blåst och inte supervarmt men åtminstone sol. För att marschera till badet ställde vi upp oss i längdordning och gick höger-vänster-höger-vänster.. i typ 100 meter, sedan skippade vi det och promenerade normalt. Jag betalade inträde för alla (fick ingen rabatt-snålt), vi samlades på gräset, pratade lite och sen hoppade alla barnen i. De badade en stund innan de tröttnade lite och frös och kom upp och hängde lite med mig och Boel som var med på badet. När alla frös lekte vi lekar på gräsmattan, först tyckte det att det var lite pinsamt, men tillslut släppte det och de lekte som galningar. Mysigt. Alla satt på filtarna och tyckte det var lite segt, jag frågade om de inte skulle bada mer och fick lite sega svar.. Nähä sa jag, då får jag väl bada själv då. På fem sekunder var alla i igen. Vi kastade boll och lekte pjet jättelänge i vattnet. När alla duschat och tröttnat köpte vi glass och gav oss hemåt.

Hemma var det dags att fodra hästar och vi flyttade fram trädgårdsmöblerna så att vi kunde sitta ute och äta. Dock hann det bli kallt och vi åt inne, men grillade hamburgarna ute. Till efterrätt blev det marshmallows och sedan mera godis. Första riktiga godiskvällen. Alla såg riktigt trötta ut och för att alla skulle orka så gav vi oss ut vid ca 20.00 för att rida barbacka och ta in hästar. Ingen behövde borsta utan man tog på sig sin hjälm och väst och hästen fick sitt träns på och sedan kastade jag upp dom. Boel var fortfarande med och hjälpte till och höll i hästar. Vi red ut på stora betet först i skritt längs hela och sedan fick några trava lite vilket resulterade i tre avfallningar. Efter det så galopperade vi. Jag fick låna Fredde av Ida som inte ville galoppera och kunde galoppera först. Barnen var duktiga och tycktes uppskatta även denna sena mysiga tur.  Efter att vi nattat hästarna gick vi in och fortsatte att planera morgondagen och föräldrar aktiviteterna. Vi hade innan hamburgarna hunnit med att planera några stafetter och nu gjorde vi tipspromenadsfrågor. Dels med saker som barne hade lärt sig, så som tränsdelar, bett, galoppsprång etc, men också om vad de själva hade upplevt och var stolta över, så som vem som hade galopperat snabbt på fältet, eller ridit en "jobbig" häst osv.  Under tiden åt vi godis som bara den. Antagligen blev de helt sockerhöga för jag var inne hos dom först och sa att de skulle vara tysta och sedan gick jag in med baseballsträet och hotade dom och inte ens det hjälpte... Meen, tillslut somnade dom och jag kunde också stupa i säng.

Tilde och Filippa

Tilde och Filippa i full galopp

Cornelia

Ida och jag försökte synka, men jag var efter..

Moa på banken

Moa muren

Moa över häcken

Päran över dynamiten

Päran över sookerbitarna och Moa på väg mot sockerbitarna

Emma hoppar häck

Emma hoppar bänk, Krut gör skäl för sitt namn

Hannah hoppar bänk

Emma hoppar bank

Olivia hoppar nästan bänk..

Olivia hoppar bank

Hannah hoppar bank

Reco hoppar bank

Hoppning på löpande band

Lekar på badet

Badlekar

Bläckfisk på badet

Bollek

Badlek

Tipsrundeplanering

Och godisätande

Aha! 

Barbackaritt

Duktiga härliga barn

Ridläger - Dag 3, Långritten

Dagen jag varit mest orolig över kom.
Jag väckte barnen halv 8, de var lite spända och nervösa och frågorna var fler och hetsigare än vanligt. Vi fodrade och åt frukost. Jag gick igenom precis hur allting skulle gå till, att vi skulle rida i ordning, rida på några trafikerade vägar och passera järnvägen på ditvägen på ett lite stenigt ställe så vi skulle hoppa av och också hoppa av när vi passerad 11:an som är en stor 90-väg. De som inte kan hoppa upp själv så smidigt och lätt blev lite nervösa och jag bara sa att jag kastar upp alla som behöver det. De fick ställa frågor och efter min halvtimmes långa genomgång för att få de att förstå allvaret och hur viktigt det är att de lyssnar och gör rätt, så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när frågan "Får vi rida barbacka?" kom som första fråga.

Planen var att avfärden skulle ske 9.50, efter stiglädersfix, sadelgjordsspänningar, kycklingremsutdelande och regnjackeknytande så satt alla barnen på hästarna redo att ge sig av. Nettan höll min häst och hjälm när jag sprang runt med barnen och Jenny och Anja skrittade på sina hästar. Jag berättade ridordningen och sa att vi fick ändra ordning om vi märkte att det inte gick. Och så var vi iväg.
Första sträcken var en kort bit innan de fick hoppa av, jag tittade nervöst på klockan femtioelva gånger och ställde mig sedan på spåret och lotsade över alla. Nettan hade följt med dit och tog min häst över och höll den medans jag sedan kastade upp alla barn och mig själv igen och vi var åter på väg. Sist i ledet där även jag mest höll till, då Anja red först, hade vi de två B-ponnyerna. De fick trava ikapp ganska ofta och när vi efter 20 minuter passerade genom en gård så säger, en av B-ponnyryttarna: Nu är vi framme!

Väg 11 passerandet var nästa stora stressmoment. Jag och Jenny tittade på varandra innan och undrade vad vi hade gett oss in på, då stora lastbilar dundrade förbi i 110 utan den minsta blick på oss elva ryttare bredvid vägen. Nettan var även med här. Barnen hoppade av, de var lugna och trygga och jag kände mig genast lugnare själv, de hade inget tvivel alls på att det inte skulle fin fint så varför skulle jag ha det. Räckte över min häst till Ida. Nettan satte igång varningsblinkers och stod på ena sidan vägen och jag stod på andra sidan vägen, Anja red först och Jenny lotsade barn. Gick så jävla bra att jag inte ens fattat varför jag varit orolig. Återigen kastades barnen upp och vi var på väg.

Travade lite och red på smala grusvägar i vår långa karavan. Mysigt. Njöt av barnens och hästarnas sällskap.  Vi gick en bit på en asfaltsväg då hoppade Jenny och jag av igen, och gick ute i vägen och barnen höll sig inne till sidan. Vi stoppade och lotsade med bilarna och allt flöt på bra. Efter ungefär två timmar och tjugo minuter så var vi framme. Då var alla möra och hungriga. Vi tog av alla hästarna deras saker, släppte de flesta i hagar och lät några stå bundna. Sen åt vi picnic som Nettan gjort och levererat innan hon kört hem. Tunnbrödsrullar med mjukost och sedan krabbelurer. Alla åt med god aptit. De drack en massa saft, jag hinkade kaffe och när vi var mätte och belåtna så fångade vi in hästarna igen, borstade, sadlade och gav oss iväg. Vi red ungefär i 1,5 timmar hemåt. Allt gick bra, alla var vid gott mod och humör hela tiden och även när hästarna började bli trötta och lite bråkiga så kämpade alla barnen på väl. Jag tror att de uppskattade turen.

Väl hemma fick alla hästarna en välförtjänt dusch, massor av kärlek och klappar och sedan mat, vatten och hage. Vi gick in i huset, benen var tunga. 5, 5 h hade vi varit iväg och sedan fixat hästar innan vi fick sitta ner och pausa. Vi samlades i köket, tog varsin frukt och lite saft och jag berättade hur duktiga jag tyckte de varit, hur nöjd jag var med dom alla och de berömde varandra, berättade om sina upplevelser och verkade också vara nöjda med sig själva.

Jessica och Eric hade också anlänt och var här. Jag lämnade över barnen till dem och pajbakning, tog en snabb paus och gav mig sedan ut för att rida ett par hästar till. När man rider kan man också vila öronen lite, skönt att slippa höra sitt namn i några minuter om dygnet.

Efter att vi tagit in hästarna var det dags för taco och äppelpaj till efterrätt. Jessica och Eric sa tack och hej och begav sig hemåt. Haft riktig bra hjälp av min familj idag, otroligt tacksam, önskar jag kan hjälpa de tillbaka någon dag.

Torsdagen var dagen då det var spökhistorier utlovat, men fram tills dess skulle vi fördriva lite tid så att det hann bli mörk. "Vi kan väl leka häst" "Bara om Jannicke också är med"
Okej, deal, jag kan leka häst. Såå, då sprang vi varv efter varv i den tunga paddocken, var hetsiga dressyrhästar och bockiga unghästar. Ridlärarna var så stränga att jag började undra hur de ser på mig egentligen?! När hästlekandet blev tråkigt lekte vi "15,14,13" och "under hökens vingar" och sedan "bläckfisken" När vi lekt bläckfisken som gå ut på att man sitter på marken och hålla i varandra det hårdaste man kan och någon annan ska försöka dra isär en så var alla så grusiga och skor och byxor kunde tömmas på flera liter. Skitiga barn är glada barn, eller?

Snabbduschar, paus på rummet och nu börjades upphetsningen inför spökkvällen. Gälla flickröster som skrek och var rädd innan jag ens hade sagt bu, eller någon annan för den delen. Jag gick och duschade och när jag sedan efter kom tillbaka var hälften så skraja att de nästan grät "Varför sa du inte till var du var?" "Vi trodde du var försvunnen och att du skulle skrämma oss"

När det började mörkna så tände jag ljus och efter allt skrik och spring förstod jag att en vistelse i stallen eller på loftet ovanpå stallet skulle ge hästarna men för livet så bullade jag upp med lite täcken på plattorna på gräsmattan istället. Satte värmeljus i en ring runt och sedan placerade vi oss där. Jag berättade oläskiga spökhistorier och en av töserna som gillar att berätta histoerier berättade också några. De flesta var inte så rädda, men tyckte det var mysigt, mest tre flickor tjatade och ville gå in hela tiden. En somnade så fort hon såg täckeshögen missade alla historierna. De som varit på mitt halloweenläger pratade om gubben och hans hästar som jag berättat om då och om hur man kan höra honom på nätterna. Alla frågade hur jag vågade bo här själv och hur jag gjorde för att skydda mig. Och sedan bad några om att höra historien om honom igen, de frågade tusen gånger om den var sann innan och när jag sa ja så vill några absolut inte höra den igen. Och i ärlighetens namn så komme rjag inte ihåg så mycket om honom. Men naturligtvis är den sann.
Istället berättade jag om paret som går igen på loftet och som tidigare bott i huset och därför man oftast hör dom i stallet, men ibland i huset eftersom de släpats ut därifrån. Vilket också naturligtvis är en sann historia.

När klockan var 00.00 var det dags att gå in eftersom att annars riskerade vi att stöta på gubben eller spököhästarna. Det röstades för lampan tänd och jag satt uppe en halvtimme för att sedan kunna släcka den när alla somnat.

En lång händelserik dag. Imorgon ska de få sova liiite längre tänkte jag.

Småvägar

Över broar

Svårt att hänga med

Tralle bakom träd

Genom byn hem

Hemma, infartsväg

Nöjda

Meen, trötta

Bak

Hästlek

Bläckfisk