Skittisdag

Värsta dagen ever fucking made.

Stress och panik med allt och alla. Same old.
Seen, mitt i detta s bestämmer sig en treåring för att hoppa över boxkanten. Hon är så dum att hon inte ens lyckas ta sig helt över, utan fastnar halvvägs i ljumsken och blir hängande med bakbenen i luften.
När jag ska gå fram i hennes panik, kastar hon sig mot mig med tänderna före och hugger mig så hårt i magen att jag tappar luften och hamnar i en liten (stor) hög på stallgolvet.

Som tur var var jag inte själv utan hade stallrenoverarna på plats och hovslagaren så vi alla kunde med enade krafter lägga linor om benen och jag fick masa mig fram till skallen igen och dra henne runt, över boxväggen alltså så hon hamnade på sida i stallgången. Sen reste hon sig upp med ett blödande ben, men såg ut att kunna gå.

Ovanpå detta så visade det sig att vi hade haft besök under natten, inbrott. Några sadlar och lite träns stulna. Fy fan. Dock fångades de på kamrerna i stallet och vi hoppas att vi kan få tillbaka sadlarna, eller åtminstone sätta dit dom. Meen, som med allting annat så tar ju saker och ting en väldigt tid. MÖÖÖH. Tänkte jag då.

Tåget skenar..

.. och jag hinner inte med.

Många projekt på gång.

Har oftast kunder måndagkvällar, eller försöker ta igen lite som blivit missat på helgen, lektioner tisdagar och torsdagar, tränar själv onsdagar, fredagar är antingen fixa inför tävling eller lektioner på eftermiddagen så att jag får rida igen det sen. Lördagar, tävling eller kurs eller dyl. Söndag tävling, eller ev lugnt och bara lite lektioner på eftermiddagarna.

Nu till helgen ska jag till Helsingborg och tävla. Mulle och Päran ska gå 125 och Siv och Flight 115, nationellt. Ska bli roligt. Meen, som med allting annat så ska det ordnas personal på hemmaplan till de som ska vara hemma, så de kommer ut och förhoppningsvis blir mockade åt, personal som kan köra med och personal som kan hålla hästar.

Nästa vecka har jag ridläger onsdag-lördag och pay and jump lördag. Puh.

utöver detta försöker jag rida in hästar, och sköta en jävla massa viktiga saker och sedan få nårga sålda.

Försöker lassa över mer och mer på Jessica med papper, annonser etc.
Sen hjälper ju päronen mig med det som de kan, pappa hjälper till i stallet, ja JImmie också för den delen och Nettan inhandlar saker etc som jag inte har tid till.

Och naturligtvis hade jag inte klarat mig utan familjen sjölundh, Lasse fixar massa markservice, petra med hästarna och ida också med hästarna och Erik springer ärende (fast han får man muta)

Och mitt i allt detta står jag. Jobbar allt jag förmår och orkar. Sur som ättika emellanåt av all stress. Ser ut som ett lik (enligt Jimmie) Gnisslar tänder i sömnen när jag glömt för mycket. Försöker dra i alla trådar, inte göra något halvdant. Få allt till att funka. Gillar det ibland, eller för det mesta, men ibland känns som jag nte hinner med att njuta liksom. Tåget skenar och jag vill sakta ner det iaf lite grann, fast gillar vinden i håret och farttårarna när det går riktigt snabbt. Antar att det egentligen bara är till att hålla i sig och se vart jag är på väg.

För ett halvår sedan

.. så körde jag och krockade.
Ont. Ångest. Arg.

Jag tror aldrig jag varit så arg på mig själv som jag var den gången.

Herr axel mår nu, ett halvår senare, relativt bra. Han lever med en knöl på sig. Han har inte fullgod vridmöjlighet. Han är klenare än sin bror, dvs den andra axeln, och han blir ofta trött.
Men han är inte den som är den, han kämpar på och sliter. Envis som alla andra i hans närhet. Smärta är en världslig sak.

Fru bil blev bara skrot.
Hon hade rullat många mil, hon var trogen. Om än lite kantstött och luktade inte hallonpaj precis. Hennes hygien var inte den bästa om man säger så. Meen, hon förtjänade naturligvis inte att dö och inte på detta vis.
hon offrade sig för laget kan man säga och tur var väl det.

Finns nu en annan bil i bilden. Teo. Vi hoppas han lever länge och väl.

Herr axel och hans bror (gissa vilken som är missbildad) 

Axel tränar ibland

"När jag är 30...

... så ska jag sluta rida in hästar"
sa jag till Marlen idag när vi grejade med unghästarna.

Den där första gången man ska svinga över benet och sätta sig i sadeln är alltid nervpirrande. Det är konstig kick, farligt och spännande och lite ångestfyllt..
Jag tror att för varje häst jag rider in så blir de lite bättre.
Men anledningen till att jag nu kan rida in hästar och är bra på det är att jag litar på att jag vet vad jag gör. De hästar jag red in innan (för x antal år sedan) klarade jag mest av att rida in för att jag inte visste vad jag gjorde och inte visste vad som kan hända kanske.

Jag tycker fortfarande det är roligt. Gillar unghästar. Gillar att se utvecklingen från dag till dag och känslan när de fattar det man försöker lära dom. Meeen, jag börjar bli lite fegare. Inte så feg att jag inte gör det eller att det blir farligt, utan mer att jag hänger en extra gång och hoppar av innan explosionen istället för att tro att jag sitter kvar när den kommer.

30, sa Marlen, det är väl 6 år till?
Jag funderade samtidigt som Jag hoppade av och upp några gånger, bankade lite i sidan med stigbygeln, klappade i sadeln osv. 2-åringen skötte sig, verkade lugnare.
Jag visste att det var dags att svinga över benet. Tittade på Marlen.
Han verkar lugn sa hon.
26 år sa jag, när jag är 26 ska jag sluta rida in då och svingade över benet och smög försiktigt i det i stigbyglen utan att nudda med rumpan i sadeln.
Vi skrittade lite. Hästen var lugn, min puls började lägga sig lite.
Tantvarning, men still going strong.

Ibland blir det trasselsnudd i handen

Dessutom ska jag antagligen inte sluta utan snarare sluta med att vara den som sitter där uppe först. Hästar som man själv ridit in vet man på ett helt annat sätt var man har de när de sedan ska vidareutbildas, en trygghet i sig själv att veta hela historian.

Sadelprovning

Tillsammans med några elever och inackorderingar så ordnade vi ut en sadelutprovare idag.
Jag vet egentligen inte om jag tror så mycket på sådant. Alla har sina olika teorier, precis som med allt inom hästvärlden.
Det mesta anser jag vara logiskt och att man kan tänka själv och lära sig de där grundläggande sakerna.

I vilket fall så gillade jag faktiskt den här tjejen. Inget knussel, inget pracka på dyra sadlar utan hon kollade på de sadlar jag har, på mina olika hästar och sa vad hon tyckte.
Och det bästa var att hon tänkte likadant som mig, de sadlar som jag ansåg passade på hästarna ansåg hon likadant, skillnaden är att hon har utbildning och jag är hittepå.

Men, eftersom att jag i veckan sålde min ena sadel, (Stenbergen) så behöver jag ändå en till.. och om.. hoppas hoppas.. jag får sålt någon häst eller kanske mina stövlar eller något så har jag råd att köpa en lite dyrare (för mig) sadel. Och kanske en som passar mina sju mil långa ben. (För det gör egentligen ingen av de jag har)

Sen tycker jag egetnligen det är rätt sjukt att folk lägger fler 20.000 på sadlar.. kan faktiskt inte motivera det.. kanske om jag haft några 20.000 över.. annars tycker jag att träning är en bättre investering. :)

Men iaf..
Så, nu önskar jag mig en prestige 35 i bomvidd, 18 tums, med +2 kåpor. Om någon har en sådan som ligger så paxar jag den.

Fast jag klarar mig med en mindre snygg än denna

Bakåtplanering för tävling

Upp i ottan. Planerat att möta Ida och Petra i Tomelilla 7.45. Det tar ca en kvart att köra från Smedstorp med släp tll Tomelilla. Det tar 1 h om allt går smärtfritt att lägga ut hö, slänga på täcke och släppa ut de andra 18 hästarna. Det tar 5 minuter att borsta och lasta. Det tar 9 minuter att snooza, 10 minuter att klä på sig och koka kaffe, 5 minuter att bråkas med killi och jag är alltid sen så räkna en kvart extra. Ställde klockan på halv 6. Sprang som en gnu fram och tillbaka i mörkert med hästarna. Kom två nya unghästar igår som jag släppte ihop med några andra på det stora fältet. Som ttur var gick det smärtfritt.

Alla hästarna skötte sig och jag älskade dom.

Mulle och Päran visste att något var på g så Mulle åt det snabbaste han kunde, drack 14 liter vatten och stod blixtstilla när jag gjorde en 1 minutersborst. (Jag badade dom igår) Päran gjorde sin vanliga rutin, småstegrade i boxen, smååt sakta och gick fram och tillbaka när jag borstade. Ooo yes, de är lika laddade som jag. Tog de i varsin hand och marscherad mot transporten. Smackade in Päran, gick in med Mulle och gick bak och stängde.

Älskade dom igen. De vet när de ska uppföra sig.

in med Killi i bilen, glömde antaglien låsa huset men iväg kom vi.

Hämtade Ida, bara en kvart försenad. Körde mot Skabersjö. GPSen på telefonen sög, jag försökte hita på egna vägar och vi körde fel. Jaja. Kom fram. Visade sig att jag inte hade läst ryttarmeddelandet där det stått att tävlingen började 8 och inte det vanliga 9 som de alltid annars gör. HEHE. Typsikt mig. Typiskt typiskt mig.
Ringde till Petra. Jaja, sa hon bara, du gillar att ha noll koll, det är din grej, se nu bara tll att leverera och sluta gnäll. Sagt och gjort. Ut med hästarna, veterinärbesiktiga, sadla och fixa båda, stoppa tillbaka en i släpet och sen rida. Päran först.
Rev en och då blir han livrädd och sprang in i nästa och sen gjorde jag en volt innan trekombinationen och sen hoppade vi resten. Hm. Men början av banan var ändå rätt bra och ja. Inte så nöjd precis, vi kan bättre.
Mulle skitfin. Kom intill hoppade upp, jag var kylig. I like it. ett pet, på ett räcke med vattenmatta precis ut tilll läktaren, reste sig en tanta precis så Mulle skyggade en halvmeter och tappade ett ben, annars bra. Nöjd med Mulle.

Sen körde vi hållet om Staffanstorp hem. 

Ida varit och besiktigat Mr Pär

Mulle meck påväg mot ettan

Avskrittning

"Det bästa med att tävla i Skabersjö" 

Kaffekoppsjakt

Jag får huvudvärk utan kaffe. 
Jag blir slö utan kaffe. 
Jag blir sur utan kaffe. (det blir jag iofs ofta ändå)

Jag skulle vilja ha en såndär stor, tätslutande kaffe mugg gärna i ett snöre runt halsen eftersom jag har förmågan att sprida kopparna omkring mig. Imorse fanns där bara sådana där små koppar när jag skulle ta en kopp innan det var dags att gå ut. Oftast händer liksom något mitt i kaffedrickandet eller jag får ett spel och ger mig själv en örfil så jag vaknar till och ger mig ut. Då följer sista slurken med ut och muggarna hamnar på olika ställen där de passar in. Typ. Men idag var det jakt, måste fylla på förråden igen. Tänk om jag en morgon kommer ner och det finns inga koppar vare sig i skåpen eller i diskmaskinen.. Hemska tanke.

Kopp diggar med radion i inackorderingsstallet

Gul kopp brevid bal vid paddocken

 

Liten kopp brevid fodervagnen i tävlingsstallet

 arabkopp i fodervagnen