Bob

Stackars Bob, vi har aldrig riktigt uppskattat honom. Han var ful och vinglig redan som föl, hade konstiga haser och lite sne i nacken. Sen började han växa. Ut av helvete. Fast bara på höjden. Han blev hög, hingstig och elak. Då han lurat ner sin vän i en brunn så vännen dog var han ensam. Men han har egentligen alltid varit snäll. Sen blev han kastrerad. Fortsatte att vara snäll och smal. Inte tjockande på. Bara växte och växte på höjden. Han blev 3 och var smal som en speta, vågade inte rida in honom eftersom jag tänkte att han skulle gå mitt av om jag satte mig rakt på ryggraden och de revbenen. Sen flyttade han hit. Jag gjorde det till en utmaning att se hur mycket mat han kunde få utan att äta upp. 25 kg hö/kväll var inget problem för Boban. Ju mer mat han får desto mer mat skiter han ut. Sen gav jag honom en flock med ston att leka med och hela hästen har de senaste månaderna skaffat sig en bättre hållning och blivit gladare. Och kanske lagt på sig 4-5 kg.. Han är nog 180 i mkh.

Det har blivit Idas projekt att ta sig ann Bob som nu är 4 år. Så en helg bestämde jag att det var dags att rida in honom. Slängde på sadel, han stod snäll och lugn. PÅ med träns, gapade som om han haft det 45 gånger innan. Sen longerade vi lite, svårt för honom att koordinera de långa vingliga benen, men han brydde sig inte om sadeln och lyssnade snällt. Dagen efter kastade jag upp Idas kompis när Ida höll i Bob och jag i Matilda, sen skrittade vi lite. Bob är världens snällaste och man känner sig lugn och trygg med honom.
Den tredje dagen, idag då, så red ida på honom i skritt och trav längs spåret. Awesome häst. Imorgon ska vi träna galopppiruetter.

Ida och Bob

Snäll att verka