Håll i och håll om: Prestationsspärr

Idag var jag i Lillhagen och tävlade. Med Flight och Päran. Päran gjorde sin andra tävling för iår, Flight gjorde sin fjärde för iår. Och jag gjorde min nionde(?) för iår. Det gick sådär. Eller rättare sagt gick det inte så bra.

Jag förväntar mig mer av mig själv. Jag förväntar mig mer av Päran. Kanske inte mer av Flight för Flight gör som jag säger så då är det ju mitt fel. Det har liksom blivit lite av en spärr för mig iår, tävlandet. Lokal nivå, unghästar, problemhästar osv, det känner jag mig trygg och det känns ofarligt på något vis, som om att det bara förväntas att jag gör mitt bästa och sen kan man skylla lite på hästarna och på rutin osv. Men dessa två som jag haft länge, som det borde vara tämligen okomplicerat hoppa runt 120-130 har det blivit så svårt med. Och så känner jag mig så dålig. Så dålig att jag hittar på ursäkter att inte åka och tävla. Så dålig att när jag läser startlistan innan jag ska dit undrar jag varför jag kör överhuvudtaget. Jag hatar det. Och jag blir nästan gråtfärdig och får lite ont i magen nu när jag skriver ner det. Jag älskar ju egentligen att tävla. Och jag kan det. Jag kan hoppa höga hinder och kan rida bra distanser, jag har ett bra öga, jag har en bra känsla och framförallt har jag riktigt fina hästar, som aldrig stannar, fegar eller nått sånt. Jag har bara blivit rädd för att göra fel.

Jag hoppas att det släpper med Flightan och Päran. Jag hoppas att jag kan sluta se mig själv genom andras ögon, även på tävlingar Snart har jag en hög med yngre hästar som ska ut, kanske släpper spärren genom att jag får känna mig lite bra där. Kom ut lite mer, inse att de andra som tävlar inte bryr sig om mig utan de har ju sina egna demoner.