Håll i och håll om: Mycket blod och liten verkstad

För 4 veckor sedan skulle jag åka till ridhuset för att löshoppa Chili, hade redan lastat in en annan fuxmärr som skulle med och som stod otåligt i transporten och trampade, Chili som alltid annars brukar gå raka vägen på blev lite orolig, backade, trampade fel och fick benet under rampen. Drog upp ett sår och blodet började pissa ut. Och inte så lite heller. Eftersom jag av erfarenhet utvecklat en reaktion som är trötthet istället för panik så tog vi (Emma var också här) in henne i stallet, slog om bandage. Lastade av den andra i transporten. Höll tummarna för att blödandet skulle sluta och väntade. När blodet stod som en stråle ut genom första bandaget, satte jag ytterligare ett, hårdare. Fem sekunder senare pissade blodet igenom det också. Det var blod överallt. Insåg att jag kanske behövde hjälp.

Ringde veterinär som var på plats efter ca 25 minuter. Blodet fortsatte att forsa utan minsta tecken på att minska och nu började jag bli lite nervös. Veterinären verkade lite förvirrad, jag föreslog lugnande till hästen så att den skulle sluta steppa runt och så vi kunde kolla på den, vilket hon fick. Sedan tyckte veterinären att Chili behövde få i sig vätska och ägnade en timme (!) åt att försöka få i droppnålen. Utan framgång. Allt medan blodet fortsattte att forsa från ben ut på stallgång. Emma hade vid detta laget börjat känna sig svimfärdig. (Som tur var sa hon ifrån själv, för tanken slog inte ens mig) Och hade avvikit. En annan veterinär kom, fick i droppet och såret skulle äntligen tittas på.

Efter tvätt och titt konstaterade veterinärerna att det inte såg bra ut. De rekommenderade mig att köra raka vägen till Helsingborg, låta söva och operera hästen. Då började jag känna mig nervös. En operation utan garatiner på en oförsäkrad 3-åring är tyvärr inte att tänka på. Hur hemskt det än låter. 60-70 000 plus eftervård. Som jag förstod det fanns det ingen annan chans att hon skulle klara sig så då återstod alternativet att ta bort henne. Jag ringde Alex som äger Chili och som resonerade som jag, vilket jag redan visste. Ingen operation, då får vi ta bort henne. Lättare att säga och ta beslut om på andra sidan telefonluren.

Men när jag stod där och tittade på henne så gick det bara inte. Ni får plåstra ihop henne så att det slutar blöda och så får jag ta bort henne om en vecka istället sa jag. De började fixa till och lägga bandage. Jag gick rundor i stress och ångest och kom mig för att fråga: Hur säkra är ni på er bedömning? De svarade att de aldrig sett ett sådanat sår innan och helt säker kunde man ju inte vara.

Jag bestämde då att jag behövde ett utlåtande till, bad de sätta om bandage, hjälpa mig att mota in henne i transporten och så åkte jag till Bollerup. Långa blodspår från transporten eftersom att blödandet fortfarande inte slutat trots att det nu gått 4,5 timmar sedan det hände. Ann och Anders, veterinärerna på Bollerups Hästklinik, hade ett helt annat lugn och optimism. "Jag förstår inte varför det här inte skulle kunna läka" sa Anders efter sin första titt. Jag rabblade allt de andra veterinärerna sagt om senfästen, gaffelbandet och alla andra tusen miljoner viktiga saker som kunde vara skadade. De dementerade allt, lindade cphård wetrap, gav mig penicillin och metacam och någon salva och order om att tvätta och lägga om och tempa.

Väl hemma igen hade blödandet lugnat sig men började igen när Chilis kompis hoppade över boxdörren och Chili blev orlig och upprörd igen och sprang runt i boxen. Då blev jag ännu mera trött. Släppte ut hennes kompis och tog in Flight. Flight kan man lita på. Han är lugn och stabil som stå-inne-kompis.

En vecka lät jag henne stå i boxen, tvättade och fixade med såret varje dag. Flight och Päran skiftades om att vara sällskap, utan att det egentligen behövdes eftersom Chili hittade något sorts lugn där i sin box och tyckte det var mysigt med alla korta besök, dvs de jag tog in för att rida osv.

Efter en vecka tyckte jag att det var dags att hon skulle få gå ut en timme eller två. Jag skickade sms till Alex, sa att jag ville att hon skulle gå ut, men att jag inte ville ha hela ansvaret själv. Släpp ut henne sa han. Och det gjorde jag. Med stort noggrant bandage men ändå. Jättelycklig blev hon. Tjöt, bockade, galopperade och rullade sig. Sprang som en galning att jag fick nästan panik och ångrade att jag släppt ut henne, gav alla andra mat så att de inte skulle springa med henne iaf och så småningom lugnade hon sig. Betade, rullade sig, käkade lite hö, småbockade och såg allmänt glad ut. En vecka efter dödsdomen alltså.

Idag var Chili på återbesök. Jag tyckte det såg fint ut, men var lite orolig för svallkött eller konstant svullnad eller så, men ingenting! Allt såg bra ut! Hennes sår har läkt över förväntan och man kunde varken misstänka sår på senan, senfästen eller något annat. Helt ohalt och inom ett par veckor kan hon börja jobbas igen. (peppar peppar) Hur underbart är inte det!

Till saken hör att jag med telefonsamtal och mail bestred de första veterinärernas arvode och fick rätt. Ibland är det bra att vara fattig. Och blödig. Annars kunde jag varit 60-70 000 fattigare eller haft en död häst.