Höstlovsläger

Vi inledde årets höstlovsridläger med att jaga lös häst och sedan fortsatte vi med att klippa ponnyer. En liten rufsig sak spelade rädd, så vi halvklippte honom och envisades att ta åtminstone halva huvudet eftersom att det som växte där var längre än manen. Nästa ponny är 4 år och aldrig varit med om en snällare, alla fick prova och han stod som ett ljus, ben, huvud och rubbet försvann. Alltså pälsen som växte på huvud och ben.. När ponnyerna var klippta hade alla hunnit anlända och det var dags att käka körv.

Lägerna är till för deltagarna och vi försökte gemensamt bestämma vad vi skulle göra på vårt ridpass. Hon som är hoppberoende är bra på att framföra sin åsikt, hoppa, hoppa hoppa! Och alla ville hoppa i slutändan, bara olika högt och fort. Vi delade in oss i tre grupper. Cornelia och Agnes och Linnes som alla satte sig för att klara den svåra s-banan klarade den tillslut med bravur. Följsamma hästar och bra ryttare. Trots en spänd skimmel och en nervös Carl-Philip blev det banhoppning flera gånger och i sista gruppen var det slalomridning och hoppning utan stigbyglar för isabelle. Alla var nöjda och glada och kände sig nöjda med sig själva. Jag kände mig nöjd för ingen ramlade av.

Det förekom en sorts oro för om vi verkligen skulle ha tysta leken 19.30-21.30 som jag skrivit i min planering och alla passade på att prata extra mycket innan 19.30. Eller ja, inte alla. Dock vann Isabelle enkelt tysta leken. 19.34 hade alla brutit tystnaden utan Isabelle. Tydligen var vinsten mitt hus (?) något som det hade röstats om utan min vetskap och som när jag ifrågasatte det, spelade ju ingen roll för de kunde ju rösta ner mig. (sant iofs) Och nu skulle Isabelle då få bo här själv. Som tur var fick hon idag lära sig skära gurka för första gången så vi räknade med att hon skulle klara sig några veckor iaf, på gurka och vatten. Eller ja, vattnet når hon ju inte upp till, men skivad gurka. Trötta barn med bra fantasi som spinner vidare och vidare.

Hästar in, uno, popcorn, hästfilmertittning och sen i säng. Har inte heller ställt om min klocka i köket så jag pekade och sa klockan är elva, skynda er i säng!

Uppe innan tuppen och alla var påklädda innan min klocka ens hade ringt. En ponny på rymmen, men annars inte så mycket kaos. Då vinden förstörde våra planer att löshoppa på morgonen så startade vi med mockning. 16 boxar mockade, strödda, höade och vattnade på mindre än en timme. Kanske borde ha ridläger oftare.. Alla hjälper till, drar sitt stå, gör de det kan. Sen körde vi den älskade terränghoppningen. Isabelle nickade när jag frågade om hon var taggad och sen gick vi alla med runt och fixade med hinder samtidigt. Banken upp och ner några gånger, ett par hinder hoppades och en liten klätterbacke. Inte illa för ens första terränghoppning. Och sen körde vi lite cowboyridning i trädgården medan de andra fxade hästarn inför nästa grupp.

Grupp två var en lugn grupp, eller det var meningen iaf. Carl-Philip och sen var Emma med på Comet. Comet har inte världens bästa broms, men Challe hade bra broms idag så det jämnade ut sig. Jag red Flight och Flight är en toppenhäst, han gör helt enkelt som man säger. Vi hoppade nästan alla hinder och red uppför den fruktade klätterbacken flera gånger.

Grupp tre hoppade allt flera gånger om, sen om de hade koll på sina ponnyer eller inte kan jag inte riktigt uttala mig om, de hade roligt iaf och alla överlevde.

Sen lunch bestående av varma mackor. 29 mackor gjorde jag. Alla gick åt. Eh vi var alltså 7 pers som åt idag. Efter envist byggande där vinden jobbade mot oss så fick vi upp en löshoppningsbana, Firren hoppade alldels utmärkt, lyssnade bra och var allmänt gullig. Sen gick det utför. Kaosen började och staketen sprängdes åt höger och vänster. Kan ju sägas att de två som gjorde det är släkt och eftersom de är snälla att rida och hoppar väldigt bra så får de leva ett par veckor till. Barnen garvade och byggde staket. Jag himlade med ögonen, skakade på huvudet och Emma hämtade lösa hästar. Sista häst var Robin som var väldigt pigg men hoppade fint. Isabelle och jag lämnade hästar och undanplock och gick in för att börja fixa mat och efterrätt.  När resten anlände fick de också jobb. Göra pajskal, skiva kött, riva ost, skära sallad, göra krutonger och fixa pannacotta till efterrätt.

Cornelia hade innan på dagen fått namnet chefen, och nu fick Isabelle eftersom hon var chef över pannacottan namnet minichefen. Linnea ville bli mellanchef, men blev nerröstad och fick bli slav. Agnes ville vara arbetare. Jag fick bli översten och Phille erbjöd sig genast att bli slavens slav. (Han kommer göra en tjej lycklig en dag tänkte jag..) Då bestämde tjejerna att slavens slav skulle gå på knäna. Så, då var det ju så det fick vara. Chefen och minichefen övervakade, Översten ropade ut befallningar, Arbetaren gjorde allting väldigt noggrant och såg till att allt blev korrekt gjort, slaven gjorde det som blev över och tog hjälp av slavens slav. Dock blir man ju lite begränsad när man bara får gå på knäna. Jobbet blev utfört, pajen god, pannacottan perfekt till utseendet, men föll inte alla i smaken.

En nyklippt Teddy med färggrant täcke

Wille är snäll kille

Nu ser han ut som en riktigt tävlingsponny

Alla hjälps åt att ändra stigläder

Ihopsläpp av ponnyer. Teddy spelar svår.

Hoppning utan stigbyglar

Hästnattning

Ett av hinderna var lite svårhoppat då jag fått halmleverans. Jag sa att det inte var några problem, man fick bara ha riktigt med galopp, blev som en bank, hoppar upp, galopperar på balarna och sen hoppar ner. Jag hade allvarlig min hela tiden och skräcken växte, främst hos Agnes som frågade de andra flera gånger "Hon skojar nu va?" Väl ute för att inspektera banan och flytta på stockarna så säger Cornelia; "Hade man bara haft broddar hade det inte varit så svårt att hoppa upp där." Ja, broddar gör en odödlig. 

Lättare utan hästar

 Isabelle på väg mot klätterbacken

Isabelle har hela sin crew med sig

En liten tomtegubbe

Terränghoppning

Challe pallade inte hoppa över pallhindert, så hon tog bara ett travsteg..

Eh, men Comet hoppade desto mer istället

Halmhoppning

Däckhindert, Linnea och Tedddy hoppade alla hinder utan problemas

Cornelia och Lucky

Liten överlägningspaus

Curre och Lucky

Linnea och Tedddy

Agnes och Wille

Fullfart på andra däckhindert

Curre lämnade bromsen hemma och Agnes och Linnea försöker hänga med

Avskrittning

Avskrittning

Minichefen lagar pannacotta

De är bra på att lyda. "Ställ er här med armarna intill kroppen så ska jag bara fixa en sak så att jag har bättre koll på er" "Okej"

Änligen pannacotta

Den såg god ut

Och nu sitter jag och killi här och lyssnar på skratt och babbel från köket. Mysigt. 

Tisdagsträning med Päran och Comet

Var och tränade hos Stina. Jag gillar verkligen att träna för henne. Hon är rakt på sak, noggrann med markarbetet och har ett otroligt bra öga för detaljer. Hon lyssnar på de knutar jag kommer med och hjälper mig att lösa dom. Och ger mig självförtroende utan att det känns fjantigt. Verkligen supervärdefull hjälp.

Hade med Päran och Comet. Päran behöver få bättre avstamp och få mer höjd. Comet behöver få en bättre jämnhet och lite mer mod. Med båda hästarna avslutade jag med en väldigt bra känsla och ett sug efter att hem och träna mera. Dessutom är båda till salu, så det känns bra att de känns så fina.

Päran hoppar

Comet hoppar bana

Comet rättar sig

Mycket blod och liten verkstad

För 4 veckor sedan skulle jag åka till ridhuset för att löshoppa Chili, hade redan lastat in en annan fuxmärr som skulle med och som stod otåligt i transporten och trampade, Chili som alltid annars brukar gå raka vägen på blev lite orolig, backade, trampade fel och fick benet under rampen. Drog upp ett sår och blodet började pissa ut. Och inte så lite heller. Eftersom jag av erfarenhet utvecklat en reaktion som är trötthet istället för panik så tog vi (Emma var också här) in henne i stallet, slog om bandage. Lastade av den andra i transporten. Höll tummarna för att blödandet skulle sluta och väntade. När blodet stod som en stråle ut genom första bandaget, satte jag ytterligare ett, hårdare. Fem sekunder senare pissade blodet igenom det också. Det var blod överallt. Insåg att jag kanske behövde hjälp. 

Ringde veterinär som var på plats efter ca 25 minuter. Blodet fortsatte att forsa utan minsta tecken på att minska och nu började jag bli lite nervös. Veterinären verkade lite förvirrad, jag föreslog lugnande till hästen så att den skulle sluta steppa runt och så vi kunde kolla på den, vilket hon fick. Sedan tyckte veterinären att Chili behövde få i sig vätska och ägnade en timme (!) åt att försöka få i droppnålen. Utan framgång. Allt medan blodet fortsattte att forsa från ben ut på stallgång. Emma hade vid detta laget börjat känna sig svimfärdig. (Som tur var sa hon ifrån själv, för tanken slog inte ens mig) Och hade avvikit. En annan veterinär kom, fick i droppet och såret skulle äntligen tittas på.

Efter tvätt och titt konstaterade veterinärerna att det inte såg bra ut. De rekommenderade mig att köra raka vägen till Helsingborg, låta söva och operera hästen. Då började jag känna mig nervös. En operation utan garatiner på en oförsäkrad 3-åring är tyvärr inte att tänka på. Hur hemskt det än låter. 60-70 000 plus eftervård. Som jag förstod det fanns det ingen annan chans att hon skulle klara sig så då återstod alternativet att ta bort henne. Jag ringde Alex som äger Chili och som resonerade som jag, vilket jag redan visste. Ingen operation, då får vi ta bort henne. Lättare att säga och ta beslut om på andra sidan telefonluren.

Men när jag stod där och tittade på henne så gick det bara inte. Ni får plåstra ihop henne så att det slutar blöda och så får jag ta bort henne om en vecka istället sa jag. De började fixa till och lägga bandage. Jag gick rundor i stress och ångest och kom mig för att fråga: Hur säkra är ni på er bedömning? De svarade att de aldrig sett ett sådanat sår innan och helt säker kunde man ju inte vara.

Jag bestämde då att jag behövde ett utlåtande till, bad de sätta om bandage, hjälpa mig att mota in henne i transporten och så åkte jag till Bollerup. Långa blodspår från transporten eftersom att blödandet fortfarande inte slutat trots att det nu gått 4,5 timmar sedan det hände. Ann och Anders, veterinärerna på Bollerups Hästklinik, hade ett helt annat lugn och optimism. "Jag förstår inte varför det här inte skulle kunna läka" sa Anders efter sin första titt. Jag rabblade allt de andra veterinärerna sagt om senfästen, gaffelbandet och alla andra tusen miljoner viktiga saker som kunde vara skadade. De dementerade allt, lindade cphård wetrap, gav mig penicillin och metacam och någon salva och order om att tvätta och lägga om och tempa. 

Väl hemma igen hade blödandet lugnat sig men började igen när Chilis kompis hoppade över boxdörren och Chili blev orlig och upprörd igen och sprang runt i boxen. Då blev jag ännu mera trött. Släppte ut hennes kompis och tog in Flight. Flight kan man lita på. Han är lugn och stabil som stå-inne-kompis. 

En vecka lät jag henne stå i boxen, tvättade och fixade med såret varje dag. Flight och Päran skiftades om att vara sällskap, utan att det egentligen behövdes eftersom Chili hittade något sorts lugn där i sin box och tyckte det var mysigt med alla korta besök, dvs de jag tog in för att rida osv. 

Efter en vecka tyckte jag att det var dags att hon skulle få gå ut en timme eller två. Jag skickade sms till Alex, sa att jag ville att hon skulle gå ut, men att jag inte ville ha hela ansvaret själv. Släpp ut henne sa han. Och det gjorde jag. Med stort noggrant bandage men ändå. Jättelycklig blev hon. Tjöt, bockade, galopperade och rullade sig. Sprang som en galning att jag fick nästan panik och ångrade att jag släppt ut henne, gav alla andra mat så att de inte skulle springa med henne iaf och så småningom lugnade hon sig. Betade, rullade sig, käkade lite hö, småbockade och såg allmänt glad ut. En vecka efter dödsdomen alltså. 

Idag var Chili på återbesök. Jag tyckte det såg fint ut, men var lite orolig för svallkött eller konstant svullnad eller så, men ingenting! Allt såg bra ut!  Hennes sår har läkt över förväntan och man kunde varken misstänka sår på senan, senfästen eller något annat. Helt ohalt och inom ett par veckor kan hon börja jobbas igen. (peppar peppar) Hur underbart är inte det!


Till saken hör att jag med telefonsamtal och mail bestred de första veterinärernas arvode och fick rätt. Ibland är det bra att vara fattig. Och blödig. Annars kunde jag varit 60-70 000 fattigare eller haft en död häst. 

Precis hade hänt

Vägrade sluta blöda

När jag tog av första bandaget

Nu håller Sivan koll på Chili om dagarna. (Sivan är den bruna med feministluggen) 

Törnrosasömn och fyraårshoppning

Igår när jag ställde alarmklockan för morgonen stod den på över 10 timmar. Det är en skön känsla när som ska somna. Vaknade dock av att Killi undrade om jag glömt att vakna och gick runt utanför mitt sovrum med demonstrativa steg. Hon rullade sig högljutt på mattan, gäspade med utdragna ljud och ruskade på sig så att kedjehalsbandet plingade. Hennes plan lyckades naturligtvis, jag vaknade. Jag brukar sova med dörren till sovrummet öppen, men Akilla får bara komma in när alarmet går eller när jag kallar på henne. Sådana, tröskelregler, är Akilla väldigt bra på att följa. Hon vet att annars blir jag besviken (läs arg) på henne.

Efter en lång kaffepaus, fodringar och diverse morgonbestyr hade solen hunnit komma fram. Emma var här och assisterade mig och vi åkte till Bollan för att rida.
Firren, (4-åring e Grafenstolz) skulle få hoppa riktig bana idag för första gången tänkte jag. Han har hemma hoppat 4 hinder i följd, men det är inte samma sak som att komma till ett annat ställe som är lite större och helt andra hinder. Över förväntan! Bjöd fint, tvekade inte, hoppade med gott mod och lyssnade fint. Vilken kille! Red ett par andra hästar och sen var det lunch.

På eftermiddagen hans det med ett betesbesök med familjen Lilja Beckman för att titta på deras fina 2-åring som gjorde att jag nu börjar längta efter att inridningssäsongen ska dra igång på riktigt.

Sedan målade jag ett par timmar tillsammans med Alice Munro.

Firren hoppar;
https://www.youtube.com/watch?v=7ZQ85crjNTI

Det bor tre råddjur på fälten mellan mig och Bollan. De ser mig och Teo så ofta att de inte pallar bli rädda längre. Mysigt tycker jag.

Charlie är här på kollo denna helgen. Hur han tänker ibland är svårt att förstå.

Beteshäng

Det blir trerätters på kvällen, avokado och ost till förrätt.

Majs till huvudrätt

Och en våffla med grädde och sylt till efterrätt (rest från lunchen)

Prestationsspärr

Idag var jag i Lillhagen och tävlade. Med Flight och Päran. Päran gjorde sin andra tävling för iår, Flight gjorde sin fjärde för iår. Och jag gjorde min nionde(?) för iår. Det gick sådär. Eller rättare sagt gick det inte så bra.

Jag förväntar mig mer av mig själv. Jag förväntar mig mer av Päran. Kanske inte mer av Flight för Flight gör som jag säger så då är det ju mitt fel. Det har liksom blivit lite av en spärr för mig iår, tävlandet. Lokal nivå, unghästar, problemhästar osv, det känner jag mig trygg och det känns ofarligt på något vis, som om att det bara förväntas att jag gör mitt bästa och sen kan man skylla lite på hästarna och på rutin osv.  Men dessa två som jag haft länge, som det borde vara tämligen okomplicerat hoppa runt 120-130 har det blivit så svårt med. Och så känner jag mig så dålig. Så dålig att jag hittar på ursäkter att inte åka och tävla. Så dålig att när jag läser startlistan innan jag ska dit undrar jag varför jag kör överhuvudtaget. Jag hatar det. Och jag blir nästan gråtfärdig och får lite ont i magen nu när jag skriver ner det. Jag älskar ju egentligen att tävla. Och jag kan det. Jag kan hoppa höga hinder och kan rida bra distanser, jag har ett bra öga, jag har en bra känsla och framförallt har jag riktigt fina hästar, som aldrig stannar, fegar eller nått sånt. Jag har bara blivit rädd för att göra fel.

Jag hoppas att det släpper med Flightan och Päran. Jag hoppas att jag kan sluta se mig själv genom andras ögon, även på tävlingar Snart har jag en hög med yngre hästar som ska ut, kanske släpper spärren genom att jag får känna mig lite bra där. Kom ut lite mer, inse att de andra som tävlar inte bryr sig om mig utan de har ju sina egna demoner.

Paus mellan klasserna

Kiss-och selfiepaus

Flight passade på att tränsa av Päran i transporten. Och ha sönder hans grimma. Duuuktig Flight.

Killi tyckte det var kallt.

Päran spanar. När jag skulle börja rida fram meddelade de att det var paus på 55 minuter.. Så, vi pausade helt enkelt.

https://www.youtube.com/watch?v=TjNRMeswkkw&feature=youtu.be

Flight i 120n

Hästar på rymmen

Några av mina hästar går fortfarande ute. Jag håller på att måla stallet och det tar en jävla tid. Men det är en annan historia.

Idag var en sådan dag då jag liksom aldrig kom loss. Jag kom inte in ett flow där allt kändes lätt och inspirerande och så. Jag red mina hästar, först ett par här hemma, sen åkte till Bollan först med Flight och Päran som båda var superfina och känns laddade inför tävlingen imorgon. Då blev jag glad. Sedan med Firren och Comet. Hoppade lite. De var okej. Eller kanske var det jag som bara var okej. Jag mockade, putsade och gjorde fint. Badade Päran och Flight och sedan var det dags att plocka in de hästar som ska in.

En av dom är mina kära Sivan. Hon står inne, dels för att hon ska komma ihåg att hon är tam, att hon inte är en mustang utan ett svenskt halvblod som är född i fångeskap, dels för att hon har ett sår som behöver tvättas två gånger om dagen. Ett sår som hon drog på sig en av de dagar som hon glömde bort sig, sparkade ner ett par stolpar och flyttade in i hagen bredvid. Ja, tills hennes försvar ska sägas att jag sålt hennes hagkompis och hon hade i två hela dagar gått själv, medan jag funderade på var hon skulle släppas. Tydligen kunde de vara tre i den i hagen, så problemet löste hon ju enkelt.

Alltså står hon inne. Och går nu ihop med ett treårigt sto som också står inne om natten. Chili. Hade som sista grej att ta in dom, gick ner om på betet och kollade till utegångshästarna, inte för att man  ser så mycket i mörkret, men alla kom fram och det är ett sundhetstecken. Dumdristig som jag kan vara så tänkte jag på vägen tillbaka att jag tar med Chili och Sivan in trots att jag bara hade ett grimskaft. Drog det om näsan på Sivan, kastade undan tråden och tog Chili i grimman. Båda vägrade gå och jag pockade och lockade, Sivan gick fram, skrapade mulen mot Chili, drog bort grimskaftet från näsan och sen försökte hon dra. Jag fattade vad som skulle hända, släppte chili för att försöka hålla sivan och fixa till grimskaftet igen, men förgäves, Sivan lös. Och chili lös eftersom jag släppt henne. Chili kollar osäkert på mig, kollar på Sivan, Chili kom hit säger jag med min snällaste röst och sträcker fram handen, Sivan viftar med skallen och galopperar iväg, Chili tvekar en sekund och springer sen efter. Iväg mot betet. Jag hämtar ett grimskaft till och går sedan efter dit de sprungit. Hör inte dom och ser inte dom. Nere på betet är det lugnt och inga hästar syns till. Jag går vidare snett hemåt dit de annars brukar gå för att käka. Inga hästar. Nu börjar jag nästan bli lite nervös. Har ingen lust att leta hästar halva natten och tänker på Bollerups unghingstar som går några hundra meter bort, bara de inte springer dit. Jag hör inte ens hovslag. Ropar, visslar och kallar. Inga hästar. Går mot stallet, tänker att jag ska tända alla utebelysning och hämta en spann med mat att skramla med. Utanför stallet ser jag en häst som står i gödselstacken och pillar halm. Chili! Gött. Och inne i stallet så står Sivan i sin box och äter hö. Boxdörren är öppen och hon tittar upp och ser förvånad ut, hon ser ut att tänka: "var har du varit? Inte nog med att man måste leda sig själv in, Ska man behöva stänga och ta av sig grimman själv också?"

Chili, ytterst bra bild.