The true story about Gert

Det var en solig dag i mars, fåglarna kvittrade och hästarna var glada. Jannicke bestämde sig för att börja morgonen med ett pass i paddocken med Carl-Philip. Ovanför cirklade glador som det så ofta gör i "glada tomelilla", rätt som det var dunsade det ner ett litet brunt knyte i paddockens ena hörna. Carl-Philip brydde sig inte märkvärt utan rusade på i vanlig ordning. Runt i paddocken kravlade en liten harunge. Jannicke red sitt pass klart och parkerade sedan hästen brevid haren och plockade med darriga händer upp den i nackskinnet. Harunge spottade och fräste lite men fann sig snabbt i att flyga med hängande ben hela vägen in i stallet.

Hans nya hem blev till börja med en box med lite halm och Jannicke tvångsmatade honom med en spruta med vatten i några gånger under dagen. Valet och kvalet om att antingen slå ihjäl honom eller ta med honom hem avgjordes av Pavve som naturligtvis hade drabbats av någon sorts moders(faders)-känslor och ville ta hand om haren.

Efter en utflykt till Vollsjö i en spann med lite hö och vattenskål i så befann sig haren i sitt nya hem i Malmö. Han hade tidigare under dagen viskat i Jannickes öra att Gert var hans namn och Gert fick det bli. Så gick det till när Killi blev storasyster, Pavve blev ansvarsfull pappa och Jannicke mest skrattar åt hela spektaklet.

Han lever än iaf, Gert.  Vi matar honom med kattmjölk, Killi slickar på honom och annars tillbringar han det mesta av sin tid i en stor plastlåda med massa hö, en gammal mössa, en nalle och lite pellets. Så fort han är stor nog att klara sig så flyttar han tillbaka till stallet och senare tillbaka till naturen och friheten.

Lagom stor att rymmas i handflatan