Sämsta beskedet jag kunde få

Dagen efter ridlägret.
Kunde inte sova på natten, bävade inför denna dag. Dessutom var det så lugnt och tyst i huset att det nästan kändes konstigt. Sorlet i mina öron la sig aldrig och den sömn som jag de senaste 4 dagarna (första dagen var jag rätt utvilad) hade längtat efter infann sig aldrig.

Vaknade tidigt trots att jag inte behövde eftersom jag har lejat bort hästarna.

Min fantastiska underbara gård har jag ju bara hyrt. Först t o m maj och sedan med tre månaders uppsägning. Hade hoppats på ett förlängt kontrakt, kunna hyra i ett par år för att få riktig snurr och känna att detta är vad jag ska göra de kommande tio åren typ. Har fått höra från de flesta olika håll att inte oroa mig, det finns hur många sådana gårdar som helst till salu i skåne, den är för stor, för lite mark, för dåligt ridhus etc etc, du kan säkert hyra hur länge som helst.

Naturligtvis har jag blivit lite svitt när det varit spekulanter här under våren och när mäklaren sa till mig att bara så du vet så kommer den bli såld, skynda dig att köp den själv. Hade dock inte 5,5 millar över på banken att hosta upp och när mina hyresvärdar började jaga mig mera för att prata allvar blev jag naturligtvis ännu mera svitt. Förnekelse är bästa medecin och jag höll tummarna in i det sista. Även om jag i princip fick reda på vad som skulle ske samma dag som ridlägert skulle börja så bad jag hyresvärdarna att låta mig ha mitt ridläger, lägga undan tankarna på gården och ägna mig åt barnen. Vilket jag gjorde. Och jag tror att barnen var nöjda.

I alla fall. Lördag, barnen hem. Söndag. Avsked för Jessica, vilket naturligtvis också var lite sorgligt och konstigt. Sen möte med hyresvärdar. De var tysta och ville småprata lite först. Jag fattade direkt och frågade rakt ut: Jaha, är gården såld.
De tittade på varandra och tittade på mig och svarade sen, som om de nästan skämdes, ja. De var bra, snälla och vänliga och jag förstår såklart dom. Jag är mest ledsen och bitter för min skull. För att jag tänker på mig.

Alltså. 1 oktober ska jag vara ute. Då ska jag ha flyttat.

Ångest. Massiv slå-i-väggen och böla-i-kudden-ångest.
Ångesten övergick till undvika-svara-i-telefon och prata-i-mer-än-5-minuter-med-folk-ångest.
Och kommer att lägga sig mer.

To be continued..

(det var åtminstone kul så länge det varade)