Livet går vidare

Fortfarande sur. Fortfarande ångest. Vet inte vad som fattas.
Axeln läker och läker, jag är klen i den och blir ofta trött och får värk mellan skuldran och ryggen typ, men det går över igen.

Var hos en ortoped som tyckte jag hade tränat på bra (hade inte tränat) och att därför operation inte var nödvändig. Skönt.

Var hos en sjukgymnast idag och fick lite övningar att stärka med.
Har fått sämre hållning också, måste hela tiden tänka på att jag ska sträcka på mig. Lång som ett ösregn har jag ju i princip alltid varit så behöver ju inte huka för den sakens skull.

Hästarna börjar också komma mera igång. Sivan hade några toppenfina veckor och hoppade som one-million-dollar, men efter en sämre hoppass blev jag nojjig och nu får hon gå på lite halvfart i ett par veckor då jag inte vill ha en skadad eller överansträngd häst.

Trodde att kanske det faktum att jag inte tävlat på ca ett halvår var en av anledningarna till att humöret verkar ligga lågt, men inte helelr velat tävla för tävlandets skull, menar är trots allt ingen hobbyryttare. Gjorde därför "comeback" förra fredagen. En Sivan runda med 3 ner och en P-B runda med 2 tidsfel bara. Var faktiskt sjukt nöjd. 3 ner är kanske inte mycket att hurra för tycker ni, men Sivan gick att brodda, hon försökte inte sparka ner någon på framhoppningen och på banan var hon mest spänd och taggad vilket kommer försvinna efter någr fler tävlingar i kroppen. P-B red jag så sjukt bra. Gött. High five me.

Nästa tävling var nu i söndags. Två felfria rundor. 110. Bra kändes det, men inte toppen, inte sprudlande. 110, vad fan är det? Känns bara så misslyckat sitta och hoppa sketna 110 när vi (jag och hästarna) skulle haft en lysande sommar. Det var ju så vi tänkt ut det.

Tror emellanåt att det inte bara var armen som vart skadad utan jag slog i skallen och blev efterbliven eftersom det tydligen var en bra prestation av mig att rida runt 110. Jag trodde trots allt att jag var bättre och att det förväntades mer av mig? Åtminstone jag förväntar mer av mig. Är jag inte bättre än såhär så får det vara.

Tycker du det är roligt att rida då? Klart som fan jag tycker det är roligt att rida, tänk bara hur sur jag varit om jag itne fått rida heller.
Okej, men jag jobbar på det. Och anstränger naturligtvis mig och är glad och trevlig bland folk för det mesta. uppskattar att folk vill umgås med mig trots min munterhet. Och så småningom blir jag väl gladare igen.

Eller nått. Eller har jag blivit sur kattkärring redan vid 24. För somliga går det ju fort. 

och förresten en sak till, ja, vet uttrycket fake it until you make it, men ibland måste man gnälla för någon (typ en blogg) så man slipper gnälla ihjäl någon annan.

På tävling med helan och halvan

Stolt tränare när ungarna kan rida ut själv på våra två "projekthästar" Svea och Love

felfri 1

felfri 2