årets första tävling

Bara tanken på att stå ute hela helgen och frysa på en tävling gav köldskador, Sivan har varit lite väl vild hela veckan, Flight byter galopp för ofta och gärna på stället 14 gånger om han blir upprörd, Curre har jag inte ens hoppat riktigt och Mulle är som Mulle är.
Slarvputsade alla saker med Idas hjälp. Inga badade hästar pga kyla och skären på saxen var inte som de borde så bara Flight och Curre som är riktigt snygga och nyklippta.

Lånade Eriks säng, kom i säng alldeles för sent, sov alldeles för lätt och vaknade alldeles för lätt. John Blund har tippat ett helt lass i ögonen och inte ens kaffet smakade uppiggande. Sivan var på g och flög in i släpen, Flight är foglig och följde hennes exempel och så gav oss iväg. Lördagmorgon, Ida, Sivan, Flight och jag. Mulle och Curre skulle få hoppa lite högre och fick vänta till söndagens äventyr.

GPS:en lurade ut oss på småvägar och det tog en halv evighet på isiga vägar innan vi var framme i Perstorp. Termometern visade -16 och jag var glad att Killi blivit bortlånad. Kissepaus, bangång och värma sig lite i cafeterian. Lugnet började infinna sig. Banan kändes lätt. Själen kom till ro, kom ihåg varför jag gav mig av. Slutade känna kylan, spelade ingen roll. Årets första tävling. Som jag saknat. Fingrarna hade sedan länge slutat funka och få på träns, sadlar och sporrar som krävs lite pilleri kändes som en omöjlighet. Ida var på g och fixade det mesta. Flightan var förste man till rakning. Frös gjorde han, stackaren, det lilla päls som fanns kvar stod rakt ut. Galoppen var stelaren än vanligt och när man tryckte på gasen kändes det bara som om man frikopplade. Jaja tänkte jag.  Lägg den i femman och hoppas på en nerförsbacke inne på banan. Felfri. Gött. Duktiga Flight. På med dubbla täcken och in i lådan igen. 

Ut med Sivan som longerade sig själv några varv medan Ida skrek på henne och jag klödde med mina stövlar och flinade åt dom.  Band fast henne i släpen medans vi sadlade och klöddade. Och sen upp och haj och ivaj. Hon tyckte det var tråkigt på framridningen och fattade inte varför vi skulle tramsa rundor där. Väl inne på framhoppningen skärpte hon till sig, hoppade några språng och lyssnade exemplariskt. Två nerslag i 1m var jag ändå nöjd med, jag kunde kommit loss i handen lite bättre på det ena och det andra var en oxer som det blev ett missförstånd på så Sivan hoppade två meter för tidigt och landade mitt i. Skit i det, inget trams och inget tittande. Nästa var 110, hennes första. Hon var betydligt tröttare men kämpade bra och petade bara ner en sketen bom. Klad jannicke.

Jag tycker om att tävla. Sa jag det eller? J