Landetlängtan

Fick sån hemlängtan idag. Nästan så jag skäms lite. Jag längtar inte hem till något speciellt hus jag bott i, eller några människor. Men jag längtar till mörker, tyst, grusvägar, träd, öppna fält, grenar på taken, skumma ljud i källaren och dålig mottagning på telefonen. Jag längtar till landet helt enkelt. Trodde inte det om mig.

Hur går det i Malmö? Hur går det att pendla? Får ofta frågorna. "Böö," brukar jag säga "men jag har valt det själv". Det är inte synd om mig, och jag har valt det själv. Det finns många som pendlar det, min pappa har väl pendlat till sitt jobb i Malmö i 30 år eller vad det blir, jmmie pendlar ju, Petra och Lasse pendlar båda två varje dag. Folk gör det, inte mer synd om mig än om dom. Jag pendlar ju alltså på rätt håll, dvs jag kör emot den största trafiken och hamnar sällan i köer. Meen, jag tänker inte bo i Malmö i hela livet. Och det vet Pavve om. Annars går det bra, bättre och bättre. Vi är egoister som är vana att bara ta hand om oss själva, men vi lär oss. Så länge mina svärpäronen inte hänger här i tid och otid så försöker jag vara glad. :) Pavve har sett det som sin uppgift att ta ut Killi om kvällarna och jag uppskattar det. Mysigt att krypa ner brevid varandra om kvällarna istället för att skicka godnattsms och sova själv i en stor säng. Värt det. Värt stan ett tag till. :)