Kort sommarlovsläger på uppstarten

Då var det dags igen.

Både för blogg och framförallt för ridläger.

Imorgon går mitt andra ridläger på Karlsberg av stapel. Förra jag hade var ett 3-dagars påsklovsläger med sex deltagare.
Nu blir det ett kort sommarlovsläger med 8 deltagande barn. Spännande och roligt ska det bli. Vi ska rida, busa, skoja, babbla om hästar, leka med Ella, äta goda mat, bada och lära oss massa saker.
Idag har jag förberett hela dagen .Skrivit matlistor och var på Willys och storhandlade. Folk får stora ögon när man slänger ner 12 liter mjölk, 2 kg köttbullar och 7 gurkor i en vagn. Och litet annat såklart. 7 kassar blev det. Jag är rätt hungrig av mig sa jag förklarande till henne i kassan, hon log och fnissade lite osäkert till svar.

Jag har fyllt på vatten, gjort hagscheman, boxscheman, gjort plats i sadelkammaren, försökt skrapa ihop tillräckligt många sovplatser, käkat ett kilo godis för att fylla på energiförrådet, osv.

Om barnen sover om nätterna så ska jag försöka uppdatera bloggen då så att föräldrarna kan hålla lite koll på oss. 

 

Lide maud

Man känner sig rik med ett välfyllt kylskåp

 

Namnade muggar för att minska disk och kunna bordsplacera

 

Ella :)

                                               10.30 imorgon börjar det. Tjiho!

Stallbygge del 1

Det största jag byggt tidigare i mitt liv var ett litet skåp att hänga på väggen. Jag byggde det i träslöjden i 5:an. Det var lite skevt och ganska fult, jag kan komma ihåg att jag liksom gav upp där i slutet, eftersom att resultatet i mitt huvudet på något vis inte visade sig framför mig.

 Det skåpet skänkte mamma till scouternas loppmarknad förra sommaren när de rensade ut och flyttstädade i starrarp. Jag tyckte mamma kunde slänga skåpet istället, men "det vore väl synd".

Jag var på loppisen. Jag såg mitt egenslöjdade skåp stå där varje gång jag gick förbi. Det var inte så att folk slogs om att få köpa det för 10 kronor. Dessutom stod mitt namn och årtal på baksidan, inlödat med stora bokstäver "Jannicke  vt-00" J:et och k:et var lite snirkliga. Varje gång jag gick förbi tänkte jag: 1. Varför döpte inte mina föräldrar mig till Anna eller typ Sara istället? 2. Jag ska aldrig mer bygga något. Åtminstone inget dåligt.

Därför när jag bestämde att i den befintliga lösdriften på Karlan bygga boxar så bad jag om pappas hjälp. Jag gjorde massa efterforskningar på mått, material etc. Jag mätte allt noggrant, gjorde sedan olika skisser i skala, satt uppe hela nätter och slet mitt hår. Liksom med staketet, och allt annat för den delen, är mina genomgående tankar att jag inte får göra fel och att det inte får bli halvdant. Jag är min egen hårdaste domare. 

Materialval och utförande var en stor kostnadsfråga, det måste hållas en viss (låg) budget men hållbarhet och säkerhet är naturligtvis viktigast. Det blev till sist skalblock. Vi diskuterade också om vi skulle gjuta om golvet i lösdriften, men kom fram till att blocken skulle skäras istället. De befintliga dörröppningarna skulle jag anpassa, men de bärande bjälkarna i taket skulle flyttas. Mitt jobb var att bestämma hur allt skulle vara, vilka mått var, leta priser, beställa saker och material. Till min största hjälp hade jag pappa som jag trackade med telefonsamtal flera gånger om dagen och såklart internet.

 Innan man ringer eller går in på bygghandlarna måste man veta själv vad det ska kosta annars blir man lurad (det blir man säkert ändå). Man måste vara om sig och kring sig. Har man rätt så har man rätt, de ska stå till vad de säger, de ska skriva rätt på fakturerna, de ska hålla alla kostnader nere, de ska berätta om de olika alternativen som finns om man frågar efter de och de ska framförallt visa respekt. Kunden har alltid rätt. Även om kunden är blond, ung och tjej. Punkt. 

Lösdriften. Lägg märke till de 5 kubik ved som ligger i vänster dörr och flyttades innan starten...! 

Här kommer boxarna

Och såhär ska de se ut

På rätt plats, bara felplacerade

Det är farligt att leva.

Jag rider hästar till vardags. Det är liksom mitt jobb. Rider in hästar, tränar hästar, rider 'problemhästar', hoppar över hinder med hästar, uppfostrar hästar som är ouppfostrade, leder hästar, umgås med hästar, vänjer hästar vid allt möjligt.
Jag sitter och rider på hästar som ingen ens har nuddat ryggen på innan, jag rider hästar som vant sig vid att kasta av människor, jag leder hästar som sparkat ner människor, jag lastar hästar som är 'omöjliga att lasta', jag rider ut på hästar som inte går att rida ut på, jag galopperar på hästar som bara sticker, jag hoppar med hästar som slutat hoppa. Och jag gör allt detta bra.
Jag har en viss frustration och önskan om att jag borde vara modigare, mera orädd och lite tåligare, men det är okej.

På något vis är det därför så jäkla störigt att de senaste gånger jag haft ont någonstans inte har kunnat skyllas på hästarna.

I början av detta året när jag hade en ny spännande häst på g, nya elever att träna, fin kärlek i mitt liv och lyckan bara bubblade i hela kroppen så var jag tvungen att skutta ut min lycka på något vis. Sprang runt i huset, som är högt i tak, och hoppade och skuttade och sjöng högt för mig själv, tills jag tog ett stort skutt ut i hallen vid vardagsingången och BAAAM! Jag missade att den dörrkarmen var bred, låg och i betong. Jag slog i huvudet så hårt att jag ramlade ihop i en liten (stor) hög på golvet, det svartnade för ögonen och naturligtvis började jag böla och svära över mig själv, "varför i helvete skulle du hoppa så dant? Man hoppar inte rundor när man är 25 år." Den bulan som växte fram var inte nådig och i två veckor efter kunde jag inte borsta håret utan att grimasera.

För några dagar sedan gjorde jag en annan miss. Huset ligger högre än stallet och det är som en liten nerförsbacke till stall och paddock. Denna nerförsbacke går jag alltså flera gånger om dagen. I alla väder. När det är snö som nu har jag blivit lite modigare för varje dag som går och har åkte skridskor på mina gummistövlar ner mot stallet. Det gick bra, tills isen tog slut och stövlarna stannade och PANG rätt ner på ett knä och händerna i gruset. Det resulterade i ett blått, svullet, ont knä, många svordomar och träbensgång när ingen ser. (annars tål jag smärtan, men inte förnedringen) Hade på något vis känts bättre om jag kunde säga att jag blev avkastad av värsta vilda hästen och slog mig, istället för "Jag ramlade. När jag åkte skridskor. På mina gummistövlar."

Ett annat missöde hände när vi drog tråd till staketet. Staketet är ganska högt, den översta tråden är på 155 cm tror jag, och jag ville att det skulle bli bra spänt. Så jag står och drar med ungefär all min kraft, håller händerna stängda som knytnävar framför mig och drar bakåt. SMACK! Tråden går av och min knytnäve träffar mig själv precis mellan käke och kindben med full kraft. Jag ger alltså mig själv en sån jävla smocka att jag faller baklänges rakt på rumpan. Det är en fullträff. Både min kind och min knoge är ömma flera dagar efteråt.
Imponerad av mitt slag känner jag att jag aldrig behöver frukta inbrottstjuvar eller annat löst folk. Därför placerar jag mitt baseballträ vid dörren, för den som bryter sig in kommer behöva det för att klara sig hel ut.. ;)

Staketsättning

Den 3 december flyttade jag in. På riktigt. Innan dess i ca två veckor hade S och P låtit mig flytta in hästar, ställa till en röra i sadelkammaren och planera och bygga hagar.
Det fanns två hagar innan jag flyttade in, en i backen upp mot huset och en på baksidan där hästarna kunde gå in i lösdriften. Det mesta av marken hade använts att ta hö på. Dessutom hade hagen in till lösdriften ganska korta stolpar och inte så bra el. Lika bra att göra allt ordentligt från början tycker jag. Dessutom har jag inte glömt att i Smedan så jagade jag förrymda hästar ungefär en gång om dagen.

Därför ringde jag runt till säkert tio olika företag kollade priser, fick offerter, räknade, ritade på staket, stolpar, höjder, tråd, band, linor, skollor, grindar, you name it. Till slut blev det 220 x 8 cm runda stolpar med tjugo års garanti och dubbla trådar med 5 års garanti. Kändes bra och förhandlade till mig hyffsade priser.

Pappa flyttade dit en av sina grävare, svetsade ett spett till grävare och en platta på spettet att slå ner stolparna med. Han lånade också en lasermätare för att få raka linjer. Jag är så otroligt glad att när jag säger att jag vill att det ska bli ordentligt gjort så vet han precis vad ordentligt är. Jag fick också hjälp av morfar att rikta stolpar, bära och mäta. Det tog ungefär 2,5 dagar att planera, bestämma och sätta alla stolparna. Hörnstolparna stärkte vi upp med plank i marken. Och när stolparna var satta drog jag och Anja tråden när vi fick några timmar över om dagen tills alla hagarna var klara.

Tillslut blev det en fem meters bred gång ca 30 meter från stalldörren, med 5 hagar på 25x100 meter på högersidan, de hagarna ligger i backe så de går upp för en backe och sedan nerför på andra sidan. Sedan blev det 7 hagar på ca 15 x 50 meter på andra sidan. Dessa hagar är platta och jag tänker att man använder de hagarna på vintern så de slipper gå i det eventuella kladdet som blir på andra sidan, det bästa är ju att försöka spara på några hagar.

Runt hagarna sparade jag också en 5 meters bred gång som ska användas som galoppbana. Jag är nöjd. Och hästarna trivs.

Typ såhär, fast jag har 'använt' mindre än en tredjedel av fältet till hagarna än så länge

Min mark bort till trädet som är typ i mitten av bilden, gammal hage på vänster sida

Hage, lösdriften liksom till vänster ur bild

Lilleskutt som grävaren heter anländer. Teo har släpat stolpar och morfar har fått på sig overallen

Lyfta stolpar

Lilleskutt sätter stolpar

Med ryggen mot stalldörren.

Många stolpar

Uppe på kullen, stallet snett bakom höger. Bollan rakt fram

Kaffepaus i stallet

Kaffepaus

Färdiga hagar och hästar i hagarna, uppe på kullen med ryggen mot Bollan, stallet snett ner vänster

Nedanför kullen, stallet höger

Ryggen mot stallet. Sunny day! 

Kyla, besök och klädstreck

Det är väldigt mycket snö och väldigt kallt idag. Och har varit några dagar nu. Killi fryser hela tiden. Bob också eftersom han envisas med att bita sönder täcke alt fastna med täcken och dra sönder sig själv. Jag går runt med väldigt mycket kläder och känner mig totalt orädd för att ramla av då jag är vadderad mer än en sumobrottare. Därför galopperade jag ut med en nyklippt Doris på fältet och sedan även med Siv. Kinderna blev röda och jag kände mig fri och lycklig. Därefter firade jag till det ännu värre och orkade inte vänta på Anja skulle hålla Sevilla som skulle sittas på för femte gången utan hoppade upp och travade runt på henne i ridhuset. Hon fattade inte att jag var där uppe förrän fjärde varvet då jag tyckte hon var lite långsam så jag petade på henne med spöt på bogen. Hon tvärstannade, vände sig förnärmat om och titttade förvånat på min fot och sedan upp på mig. Ögonen var stora som fotbollar, hon frustade en gång, tog ett försiktigt steg framåt och sedan red vi några varv till i trav. Söt häst.

Sussi kom och hälsade på. Hon bjöd på bullar, skratt och kramar. Det var nice. Sen tvingade jag henne att beundra det nya stallet, det gamla stallet, hästarna, marken och allt annat. Till och med vedboden som inte är renoverad de senaste 67 åren (typ) pekade jag stolt på och sa: "Där är vedboden" stackars Sussi tvingades nicka och säga "Ja, mm, fin" innan vi marscherade (halkade) vidare i snålblåsten och minusgraderna.

Det är ganska så tomt i kylskåpet då det ligger väldans mycket snö på vägarna och Teo envisas med att fortfarande springa runt i sina sommarskor och inte kan ta oss någonstans. Därför körde Akilla och jag idag klädstrecket om vem som skulle få välja mat först i kylskåpet.

Här är priset, tre potatisar, en gammal lime och ett äpple med skrynkligt skal.

Akilla försökte naturligtvis fuska innan vi skulle börja. "Jag brukar alltid ha på mig den här turbanen när det är kallt" Jag bara: "Det brukar du väl inte? Du har väl aldrig haft den på dig innan?" Hon: "Jo, det har jag visst" Jag: "Ja, en gång, men det var på nyår för att du inte skulle höra raketerna, men visst, ta du den till ditt streck." 

Dock vann jag överlägset ändå med mitt dubbla streck. Jag tänker inte lägga mig i någon tävling bara för vara snäll. 

Nom nom nom. Gott med mat

Nu börjar vi igen.

Jag tror det är dags nu. Dags att börja igen.
När man inte skrivit på ett tag blir det svårt att börja. Egentligen har jag det så med allt. Saker kan bli som otroligt stora hinder i min lilla skalle. Ibland är det telefonen som är svår att svara i, ibland är det sms som inte blir skickade och ibland är det bloggen som inte blir skriven. Även om dessa saker egentligen är nice saker som jag tycker om att göra. Jag vet inte varför.

Kanske för att jag är smyglat. 

Det har hänt mycket sedan sist. Jag kan inte lova att jag skriver något om allt. Det händer mycket med mig med. Upp och ner, ner och upp. Bra och dålig. Lätt och svårt. 

Men jag älskar den här gården. 

Och hästar.