Det är inte meningen att jag ska komma iväg och tävla kändes det som i morse.
Har ju inte åkt på tävling sen Sivan incidenten, dels för att Sivan varit skadade och de andra inte varit så på g och det nä'stan blivit som att det gått troll i hela tävlandet. Jag har gjort det till en konstigt mycket större grej i mitt lilla huvud än jag någonsin tyckt att det varit. Typ så.
Meen, när det i onsdags gick riktigt bra på träningen, jag kände mig grym, hästarna kändes stabila och känslan fanns där så anmälde jag mig till tävling i Frosta två dagar senare. Dvs fredagen.
Det skulle bli mitt på dagen, Anja jobbar på fredagar och kan ju då följa med och vi hinner nog antingen mocka innan eller efter tävlingen om all planering klaffar. Perfa alltså. Många flugor lösta.
Så mycket förberedelse som möjligt gjordes på torsdagen. Och trots detta planerade jag lasta och köra vid 9-tiden, dvs inte tidigt eller ingenting. Steg upp halv 6, satte igång kaffekokaren och började släpa ut hästar, tänkte att vi skulle hinna mocka iaf unghäststallet innan vi skulle köra. Efter att unghästarna kommit ut gav jag tävlingshästarna kraftfoder. Curre verkar hungrig som vanligt, men istället för att äta så lägger han sig ner när jag gett honom mat. Konstigt tänker jag. Smackar upp honom. Han andas tungt och lägger sig ner igen. Curre, säger jag, för helvetes jävlar, säg att du skojar, du får inte göra såhär mot mig, jag har inte tid att du är sjuk idag, du får ha ont i magen en annan dag, jag lovar att jag ska gå med dig hela dagen, pussa på dig, beta gräs med dig, vad du vill, men inte just nu, inte just idag.
Curre tittar på mig, tittar på sin mage och säger, säg till magen inte mig, du vet att jag hellre äter min mat än låter bli, men magen säger stopp idag.
Klockan är 7. Jag ringer Petra som inte svarar, jag ringer Curres ägare (förutom jag) som inte svarar.
Jag står där, tittar på Curre, känner min puls stiger av stressen, gräver mitt hål djupt och långt ner i marken, det går snabbt, hoppar ner i hålet, blundar, börja skvätta grus över mig själv, bästa lösningen, förvandlas till en bitterf*tta. Tittar på Flight och Päran som står badade och rena i sina boxar, mumsar sitt hö, Mulle står i sin box för att hålla Päran lugn, han äter också och ser ut att fundera på varför inte han är badad. Fina fina hästar. Örfilar mig själv och fördömmer mig att jag alltid gräver direkt. Sätter Curre på gången, går in halsar kaffe. Packar ihop saker till tävlingen. Får tag i Petra, planerar med henne, rabblar upp folk att ringa som möjligtvis kan följa med, alt stanna med Curre. Får tag i Curres ägare. Diskuterar. Får tag i en otrevlig veterinär som lovar komma på en gång. Går ut. Börja packa ut i bilen. Klockan är 8. Anja anländer. Veterinären anländer. Informerar Anja om läget och hon tar hand om Curre och veterinären. Jag yrar, borstar, pratar i telefon, vimsar förbi veterinären, försöker planera och fixa allt direkt.
Två hästar som ska hopppa samma klasser. Veterinärbesiktigas. Broddas. Sadlas, tränsas. Ridas fram. Hm.
Ingen kan/vill följa med.
För jäveln! säger Petra, du klarar väl alltid dig själv?!
Ja, tänker jag, att jag inte tänkte på det. Det är ju så jag gör. Klarar mig.
Veterinären försöker ge mig dåligt samvete som åker iväg från "en dödsjuk häst" som hon uttrycker det. Jag väljer att ignorera det och lämnar ju Anja, dessutom har jag ju en sak kallad mobiltelefon som gör mig anträffbar om några svåra beslut måste tas. Han ska inte buköppnas ändå, oavsett, säger jag till veterinären med hård röst. Hon muttrar något om krassa hemska beslut som jag inte kommenterar och Sen stoppar jag in Flight och Päran i släpet. Killi i bagaget. Går igenom alla saker igen. Dubbelkollar pass och pengar för femtioelfte gången. Släpper ut Mulle i hagen. Ger Anja 14 flummiga förmaningar/uppmaningar som varken hon eller jag fattar något av. Pussar Curre på mulen och ger mig av. En halvtimme sen bara. Stressad. Tar djupa andetag. Lyssnar på musik och börjar återfå lugnheten igen.
Lagom i tid till tävlingen. Träffar vänliga hjälpsamma själar där. Tur det finns sådana.
Känner mig också tacksam för att jag har så snälla, väluppfostrade hästar som jag kan lasta av, binda fast i släpet, brodda av, stressa med, lasta av och på själv. Eller med hjälp av människor de inte känner. Ta båda och springa till veterinärbesiktning. Hoppa fram fast ingen fixar hinder. Lämpa över när jag ska gå banan och som sedan göra vad jag hoppades av dom.
Flight gick sin första 120 under dessa omständigheter. Han rev allra sista, precis som hälften av alla i den klassen gjorde. Jag var så jäkla nöjd med honom. Han var dessutom felfri i 110n, så det var bra. Päran galopperad lugnt. Kastade inte sig på sakerna, hoppade fint i trekombintationen och är på väg på rätt håll. Ett ner i båda sina starter och en liten stegran i 110 som också gav 4 fel.
Jag var okej. Och blev sugen på att tävla mer.
Efter många turer och om och men så verkar Curre vara på benen och klara sig bra. (peppar peppar) När jag kom hem igen vid 16 så jagade jag Anja lite på saker hon inte gjort, uppdaterad och uppdaterades, skuttade rundor, ringde tusen folk för att försöka fixa hösilagekörning och planera betessläpp.
Jag tackade mina hästar för dagen. Lovade Siv att hon snart skulle få hänka. Släpa in hästarna tidigt. Sen övertalade vi 1-åringar att gå in i transporten och jag åkte iväg för betessläpp och ännu en sen kväll.
Living the dream
