Ensammast i världen

Var pigg, glad och peppad när jag steg upp imorse 04.15. Drog på byxor, raggor och en jacka, satt på kaffe  och gick sedan ut. Väckte hästarna som undrade om det brann eller varför jag kom så tidigt, kraftfodrade, slängde till alla i mitt stall vars några kilo hö, lät inackorderingarna sova och gick in igen. Sivan som skulle tävla äter så dåligt i släpet eller inte alls om hon är stressad så tänkte att det var bättre att de fick äta länge. Dvs 1 timme. Kokade 4 liter kaffe eftersom jag inte räknade med att min pigghet skulle hålla i sig, letade efter nycklarna i 20 minuter och sen var jag stressad ändå när det skulle lastas. För er som känner Sivan så är hon inte en stabil punkt att hålla i handen när det är stressigt och blir vi ovänner tar det ett tag innan jag lyckats fjäska tillräckligt för att vi ska vara vänner igen. Som tur var har jag Curre, så stoppade in honom i släpet, vattenkammade luggen på honom så han så sexig ut och därav gick Sivan direkt på, nöjd att få åka med Curre, då tog jag ut Curre igen. Taskigt, men effektivt. Sivan i släpet och of we go. Sivan, jag och Killi.

Till Ballingslöv åkte vi. Jag körde för fort, kom fram för tidigt och hade god tid på mig. Gick banan, betalade och förberedde allt för att så smidigt som möjligt få på sadeln och mig själv och sedan rida.
Sivan var på gott humör och backade snällt ur släpet.
Sedan fick hon syn på att hon var på tävling, och snille som hon är så tyckte hon att det var en bra ide att rusa rakt fram på mig och försöka slita sig. Jag är rätt van vid hennes blixtar vid detta laget var beredde och ryckte tag i henne direkt. Då backade hon rakt in i lämmen på släpet, fastnade med benet och fick ett sår i karleden.

Ett sår är inte så farligt var min första tanke, men när pölen under benet började växa och folk stirrade konstigt så tänkte jag att man kanske får åtgärda det ändå. En jättesnäll Anna-tjej kom snabbt till min undsättning och sprang mot sekreteriatet för att hämta veterinären.
Blodet stod i en stråle från karleden (djupaste delen mellan ben och hov) Jag kände hur alla stirrade och trodde att jag inte brydde mig så jag började gå mot veterinären istället. Sivan var vild och arg trots att hon var halt och blodet sprutade. Kom till veterinären som det första han sa var: "Jag ser direkt att den hästen inte får tävla" Hm, nähä. Doh, jag som tänkte att hon kunde hoppa på tre ben och bara kom hit för att startbesiktiga den. Menar, sååå mycket blöder det ju inte, gör ju inget med lite röda spår..

När Sivan såg veterinären tänkte hon bara "den jävlen rör inte mig" Jag sa till veterinären att hästen inte är jättesnäll så att han får liksom var smidig. Han verkade rädd och sjukt stressad över hela situationen, blev nästan sparkad innan han fick på stasen. Jag höll ben och knytnävade Sivan i magen så hon skulle uppföra sig medans Anna hade fullt show att försöka hålla skallen. Stas om så blodflödet minskade. Veterinären drog fram en spruta och Sivan reste sig och sparkade med frambenen. Veterinären höll på att bajsa på sig och jag skämdes lite, men sa bara att han måste vara smidigare eller så fick han ge mig sprutan. Fick sprutan i näven, lyckades få den i hästen och hon trillade nästan ihop på en sekund. Hon hade fått så mycket att hon knappt kunde stå. Vi fick stötta henne på båda sidor för att hon inte skulle trilla ihop och jag gav veterinären blixtar med ögonen. Vilket naturligtvis gjorde honom ännu mera nervös. Han pratade om att hon måste sys inom en halvtimme annars kunde stasen förstöra för mycket blodtillförsel till hoven och att det antagligen blivit djupa skador och att jag måste skynda mig till djursjukhuset etc etc.

Ensammast i världen var jag då. På en tävling där jag inte kände någon med en ilsken skadad häst som knappt kunde stå på benen, en hund som vaktade bilen och en bölig Jannicke utan klara tankar.
Och en telefon med alldeles för få nummer.
Petra hjälpte mig såklart så gott hon kunde hemmavid och jagade veterinärer.
Jag ringde Sören, alldeles gråtfärdig och han gjorde mig betydligt lugnare. Han flinade och klagade på veterinären på plats och sa att de tinte var så farligt så jag skulle köra hemåt och ta distriktarna och var det värre fick jag köra vidare sedan, men en halvtimme, det var bara överdrivet. Puh tänkte jag. Sören litar jag på.

På något vis lyckades vi vinscha in Siv i transporten och sedan körde jag hemåt. Körde långsamt och försiktigt och visste at tjag hade typ 2 timmar framför mig och målade upp de värsta senarierna i skallen. Tyckte sjukt synd om mig själv och vill bara att någon skulle hålla min hand, klappa mig på huvudet och säga att det löser sig, du klarar detta Jannicke. Då ringde jag till mammi. Det är sånt man har sina mammis och pappis till. Tycka synd om en när det inte räcker att man gör det själv. Mammi kastade allt hon hade i händerna och körde mot Smedan för att möta upp mig.

Ovanpå allt detta så hade också en av mina tillridningshästar nästan 41 graders feber. Ett sms som jag fått precis när Sivan fått sin överdos lugnande. Satte Petra på detta uppdrag, tur jag har henne, hon åkte såklart mot stallet och fanns också där när jag långt om länge kom fram. Sivan var piggare. Distriktaren var på väg (som de alltid säger) och kom 2 timmar senare. Vi skulle försöka sy såret. Det gick sådär. Trots brems, mera lugnande (eftersom det förra släppt) omvridna öron, upphållda ben etc så lyckades vi inte. Det fick bli omlagt och tumhållning istället. Dvs håll tummarna för att det läker som det ska.

Sen blev det dropp på två hästar, vak och en lång natt.
Living the dream.