måndag 27 januari 2014

Det är farligt att leva.


Jag rider hästar till vardags. Det är liksom mitt jobb. Rider in hästar, tränar hästar, rider 'problemhästar', hoppar över hinder med hästar, uppfostrar hästar som är ouppfostrade, leder hästar, umgås med hästar, vänjer hästar vid allt möjligt.
Jag sitter och rider på hästar som ingen ens har nuddat ryggen på innan, jag rider hästar som vant sig vid att kasta av människor, jag leder hästar som sparkat ner människor, jag lastar hästar som är 'omöjliga att lasta', jag rider ut på hästar som inte går att rida ut på, jag galopperar på hästar som bara sticker, jag hoppar med hästar som slutat hoppa. Och jag gör allt detta bra.
Jag har en viss frustration och önskan om att jag borde vara modigare, mera orädd och lite tåligare, men det är okej.

På något vis är det därför så jäkla störigt att de senaste gånger jag haft ont någonstans inte har kunnat skyllas på hästarna.

I början av detta året när jag hade en ny spännande häst på g, nya elever att träna, fin kärlek i mitt liv och lyckan bara bubblade i hela kroppen så var jag tvungen att skutta ut min lycka på något vis. Sprang runt i huset, som är högt i tak, och hoppade och skuttade och sjöng högt för mig själv, tills jag tog ett stort skutt ut i hallen vid vardagsingången och BAAAM! Jag missade att den dörrkarmen var bred, låg och i betong. Jag slog i huvudet så hårt att jag ramlade ihop i en liten (stor) hög på golvet, det svartnade för ögonen och naturligtvis började jag böla och svära över mig själv, "varför i helvete skulle du hoppa så dant? Man hoppar inte rundor när man är 25 år." Den bulan som växte fram var inte nådig och i två veckor efter kunde jag inte borsta håret utan att grimasera.

För några dagar sedan gjorde jag en annan miss. Huset ligger högre än stallet och det är som en liten nerförsbacke till stall och paddock. Denna nerförsbacke går jag alltså flera gånger om dagen. I alla väder. När det är snö som nu har jag blivit lite modigare för varje dag som går och har åkte skridskor på mina gummistövlar ner mot stallet. Det gick bra, tills isen tog slut och stövlarna stannade och PANG rätt ner på ett knä och händerna i gruset. Det resulterade i ett blått, svullet, ont knä, många svordomar och träbensgång när ingen ser. (annars tål jag smärtan, men inte förnedringen) Hade på något vis känts bättre om jag kunde säga att jag blev avkastad av värsta vilda hästen och slog mig, istället för "Jag ramlade. När jag åkte skridskor. På mina gummistövlar."

Ett annat missöde hände när vi drog tråd till staketet. Staketet är ganska högt, den översta tråden är på 155 cm tror jag, och jag ville att det skulle bli bra spänt. Så jag står och drar med ungefär all min kraft, håller händerna stängda som knytnävar framför mig och drar bakåt. SMACK! Tråden går av och min knytnäve träffar mig själv precis mellan käke och kindben med full kraft. Jag ger alltså mig själv en sån jävla smocka att jag faller baklänges rakt på rumpan. Det är en fullträff. Både min kind och min knoge är ömma flera dagar efteråt.
Imponerad av mitt slag känner jag att jag aldrig behöver frukta inbrottstjuvar eller annat löst folk. Därför placerar jag mitt baseballträ vid dörren, för den som bryter sig in kommer behöva det för att klara sig hel ut.. ;)





1 kommentar:

  1. Aja men .....trodde du levde tillräckligt farligt utan att behöva nock dej själv....

    SvaraRadera