Håll i och håll om: Ridläger - Dag 3, Långritten

Dagen jag varit mest orolig över kom.
Jag väckte barnen halv 8, de var lite spända och nervösa och frågorna var fler och hetsigare än vanligt. Vi fodrade och åt frukost. Jag gick igenom precis hur allting skulle gå till, att vi skulle rida i ordning, rida på några trafikerade vägar och passera järnvägen på ditvägen på ett lite stenigt ställe så vi skulle hoppa av och också hoppa av när vi passerad 11:an som är en stor 90-väg. De som inte kan hoppa upp själv så smidigt och lätt blev lite nervösa och jag bara sa att jag kastar upp alla som behöver det. De fick ställa frågor och efter min halvtimmes långa genomgång för att få de att förstå allvaret och hur viktigt det är att de lyssnar och gör rätt, så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när frågan "Får vi rida barbacka?" kom som första fråga.

Planen var att avfärden skulle ske 9.50, efter stiglädersfix, sadelgjordsspänningar, kycklingremsutdelande och regnjackeknytande så satt alla barnen på hästarna redo att ge sig av. Nettan höll min häst och hjälm när jag sprang runt med barnen och Jenny och Anja skrittade på sina hästar. Jag berättade ridordningen och sa att vi fick ändra ordning om vi märkte att det inte gick. Och så var vi iväg.
Första sträcken var en kort bit innan de fick hoppa av, jag tittade nervöst på klockan femtioelva gånger och ställde mig sedan på spåret och lotsade över alla. Nettan hade följt med dit och tog min häst över och höll den medans jag sedan kastade upp alla barn och mig själv igen och vi var åter på väg. Sist i ledet där även jag mest höll till, då Anja red först, hade vi de två B-ponnyerna. De fick trava ikapp ganska ofta och när vi efter 20 minuter passerade genom en gård så säger, en av B-ponnyryttarna: Nu är vi framme!

Väg 11 passerandet var nästa stora stressmoment. Jag och Jenny tittade på varandra innan och undrade vad vi hade gett oss in på, då stora lastbilar dundrade förbi i 110 utan den minsta blick på oss elva ryttare bredvid vägen. Nettan var även med här. Barnen hoppade av, de var lugna och trygga och jag kände mig genast lugnare själv, de hade inget tvivel alls på att det inte skulle fin fint så varför skulle jag ha det. Räckte över min häst till Ida. Nettan satte igång varningsblinkers och stod på ena sidan vägen och jag stod på andra sidan vägen, Anja red först och Jenny lotsade barn. Gick så jävla bra att jag inte ens fattat varför jag varit orolig. Återigen kastades barnen upp och vi var på väg.

Travade lite och red på smala grusvägar i vår långa karavan. Mysigt. Njöt av barnens och hästarnas sällskap. Vi gick en bit på en asfaltsväg då hoppade Jenny och jag av igen, och gick ute i vägen och barnen höll sig inne till sidan. Vi stoppade och lotsade med bilarna och allt flöt på bra. Efter ungefär två timmar och tjugo minuter så var vi framme. Då var alla möra och hungriga. Vi tog av alla hästarna deras saker, släppte de flesta i hagar och lät några stå bundna. Sen åt vi picnic som Nettan gjort och levererat innan hon kört hem. Tunnbrödsrullar med mjukost och sedan krabbelurer. Alla åt med god aptit. De drack en massa saft, jag hinkade kaffe och när vi var mätte och belåtna så fångade vi in hästarna igen, borstade, sadlade och gav oss iväg. Vi red ungefär i 1,5 timmar hemåt. Allt gick bra, alla var vid gott mod och humör hela tiden och även när hästarna började bli trötta och lite bråkiga så kämpade alla barnen på väl. Jag tror att de uppskattade turen.

Väl hemma fick alla hästarna en välförtjänt dusch, massor av kärlek och klappar och sedan mat, vatten och hage. Vi gick in i huset, benen var tunga. 5, 5 h hade vi varit iväg och sedan fixat hästar innan vi fick sitta ner och pausa. Vi samlades i köket, tog varsin frukt och lite saft och jag berättade hur duktiga jag tyckte de varit, hur nöjd jag var med dom alla och de berömde varandra, berättade om sina upplevelser och verkade också vara nöjda med sig själva.

Jessica och Eric hade också anlänt och var här. Jag lämnade över barnen till dem och pajbakning, tog en snabb paus och gav mig sedan ut för att rida ett par hästar till. När man rider kan man också vila öronen lite, skönt att slippa höra sitt namn i några minuter om dygnet.

Efter att vi tagit in hästarna var det dags för taco och äppelpaj till efterrätt. Jessica och Eric sa tack och hej och begav sig hemåt. Haft riktig bra hjälp av min familj idag, otroligt tacksam, önskar jag kan hjälpa de tillbaka någon dag.

Torsdagen var dagen då det var spökhistorier utlovat, men fram tills dess skulle vi fördriva lite tid så att det hann bli mörk. "Vi kan väl leka häst" "Bara om Jannicke också är med"
Okej, deal, jag kan leka häst. Såå, då sprang vi varv efter varv i den tunga paddocken, var hetsiga dressyrhästar och bockiga unghästar. Ridlärarna var så stränga att jag började undra hur de ser på mig egentligen?! När hästlekandet blev tråkigt lekte vi "15,14,13" och "under hökens vingar" och sedan "bläckfisken" När vi lekt bläckfisken som gå ut på att man sitter på marken och hålla i varandra det hårdaste man kan och någon annan ska försöka dra isär en så var alla så grusiga och skor och byxor kunde tömmas på flera liter. Skitiga barn är glada barn, eller?

Snabbduschar, paus på rummet och nu börjades upphetsningen inför spökkvällen. Gälla flickröster som skrek och var rädd innan jag ens hade sagt bu, eller någon annan för den delen. Jag gick och duschade och när jag sedan efter kom tillbaka var hälften så skraja att de nästan grät "Varför sa du inte till var du var?" "Vi trodde du var försvunnen och att du skulle skrämma oss"

När det började mörkna så tände jag ljus och efter allt skrik och spring förstod jag att en vistelse i stallen eller på loftet ovanpå stallet skulle ge hästarna men för livet så bullade jag upp med lite täcken på plattorna på gräsmattan istället. Satte värmeljus i en ring runt och sedan placerade vi oss där. Jag berättade oläskiga spökhistorier och en av töserna som gillar att berätta histoerier berättade också några. De flesta var inte så rädda, men tyckte det var mysigt, mest tre flickor tjatade och ville gå in hela tiden. En somnade så fort hon såg täckeshögen missade alla historierna. De som varit på mitt halloweenläger pratade om gubben och hans hästar som jag berättat om då och om hur man kan höra honom på nätterna. Alla frågade hur jag vågade bo här själv och hur jag gjorde för att skydda mig. Och sedan bad några om att höra historien om honom igen, de frågade tusen gånger om den var sann innan och när jag sa ja så vill några absolut inte höra den igen. Och i ärlighetens namn så komme rjag inte ihåg så mycket om honom. Men naturligtvis är den sann.
Istället berättade jag om paret som går igen på loftet och som tidigare bott i huset och därför man oftast hör dom i stallet, men ibland i huset eftersom de släpats ut därifrån. Vilket också naturligtvis är en sann historia.

När klockan var 00.00 var det dags att gå in eftersom att annars riskerade vi att stöta på gubben eller spököhästarna. Det röstades för lampan tänd och jag satt uppe en halvtimme för att sedan kunna släcka den när alla somnat.

En lång händelserik dag. Imorgon ska de få sova liiite längre tänkte jag.