Livet sen sist, del 1

Jag tror det är dags igen. Att ta tag i saker, ta tag i bloggen, rycka upp sig, sluta gnälla och, om vi har tur, börja agera.

Livet har inte varit på topp på sistone.
Den 23 april ca 18.00 körde jag och krockade. Totalkvaddade bilen. 4-vägskorsning, jag skulle rakt fram, stannade vid stopp, såg inte bilen från vänster förrän det var försent, hann precis väja en decimeter så han inte träffade mig rakt i sidan, dvs i förardörren utan vid framhjulet, satte sprätt på bilen som snurrade några varv och landade i diket på andra sidan.
Det rök och krockkudden löstes ut, jag såg bara något vitt och tänkte, som jag alltid gör när något händer; "Nu dör jag."
Jag dog inte.
Men det var hemskt. Panik. Ångest. Ida var med i bilen. Hon var skärrad och var rädd att bilen skulle börja brinna. Akilla var också med i bilen och hon var livrädd och vi kunde inte få ut henne till en början då nyckeln var bruten och bagageluckan gått i baklås.
 Allt var omtumlande och hjärtat slog i 490. Kunde inte tänka klart.
Dröjde bara några minuter kändes det som innan alla jag kände var där, jagade mig, drog i mig och undrade vad som hade hänt och hur vi mådde. Jag ringde pappa och tänkte är det någon som kan rädda mig så är det han. Satt mig i åkern för att komma ifrån alla. Svor över mig själv. Jävla jävla jag. Dumma dumma jannicke, hdae du bara väntat 2 sekunder till så hade du kanske sett bilen som kom.

Efter mycket övertalande och tjat från två opedagogiska ambulanstanter så åkte jag med. Svor över dom gjorde jag, de pratade över huvudet på mig och behandlade mig som utvecklingsstörd. Jo, de gjorde säkert bara sitt jobb. Men jag förstår, även om jag är chockad, att om jag kan gå på benen så är de inte brutna och jag behöver inte bäras. Typ. 

Dock började min axel inta en konstig form och armen vägde ungefär som halva min kroppsvikt. 

Den är av sa jag till pappa på sjukan, jävla skit.Och mycke riktigt, nyckelbenet mitt av. Fick ett 8-bandage, order om att inte lyfta något och att ta det lugnt. Och piller

(kvällen efter krocken, konstig form, hela axeln har trillat ner. Likblek i huvudet som ni ser)

Ont. Sjukt ont.
Knaprade piller på överdos i mer än en månad efter.
Efter 3 veckor åkte jag in till sjukan igen.





Då hade jag väntat länge nog. Bakat tillräckligt många bullar för att få tiden att gå, sett tillräckligt många filmer och blivit tillräckligt mycket fetare, nu vill jag rida igen!

Hade förresten ridit en gång, på en treåring, som skulle göra 3-årstestet. Radagast. Sjukt fin. Var tvungen att öva med honom för ingen annan kunde.
Lyckades på ren vilja genomföra 3-årstestet och sprang till oss 47 poäng som dressyrtalang och 47 poäng som hopptalang. Sen på själva ridprovet så fick Ida rida för då hade jag så ont i axeln att jag undrade om jag skulle kunna hålla masken till vi kom hem. 

Gick bra, grymt bra inriden den hästen ;)

Jaja.

Återbesöket ja. Hm. Nu fick jag reda på varför armen vägde så mycket, visade sig att hela benet flyttat sig och de ligamenten brevid nyckelbensfästet hade gått av. Antingen operation eller leva med icke fullgod styrka i armajävlen sa de. Ångest.

Som ni förstår mycket ångest det senaste.

Dessutom om man har ett eget företag så är det svårt att tjäna pengar om man inte jobbar.. Och Sivan blev vildare för varje dag som gick. De kunde inte ens leda henne in och ut ur boxen och inte jag heller för jag hade bara en arm att hålla emot med och med den kommer man inte långt mot 500 kg häst. De andra hästarna hade redan skickats hem till deras ägare igen.